Älta ...

... är ju ingen rolig sysselsättning.

Nu ska Frun gå ut i   V Å R E N  istället! 

Häpp. 

Sanna Ehdin refererar till en undersökning om

Kan det vara så ...?

Jo, det ligger nog EN HEL DEL i det.

Man vill ha MENING & SAMMANHANG ....

Senaste veckornas funderingar kring jaget och tonårstiden,

har fått mig att ana att jag redan som liten, lät saker ske istället

för att aktivt välja.

Jag "blev ihop" med en kille ... till exempel.

Därför att han såg mig. 

Inget alltför underligt och inte heller särskilt ovanligt beteende

på något sätt. Men i denna insikt - just det att jag ser att jag på sätt och vis förhållit mig passiv till livet - ligger nog svaret på min gåta.

Det är ju bra att man kan vara flexibel och ta dagen som den kommer,

möta världen i nuet och händelserna när de sker ... men det beror ju på hur man klarar av detta möte också.

Hur man klarar av att se sig själv tydlig i detta möte.

Vad man säger till sig själv om sig själv.

Vilket värde man ger sig själv.

Jag tror att jag "följt med" gruppen, kompisarna, klassen, killarna, familjen, jobbet ...  så till den grad att jag sedan, när jag blivit ensam med mig själv, "inte längre fanns" i mina egna ögon.  

Det osynliga barnet - bekräftelsesökande och osäker. Som lär sig att vara till lags för att få vara med i gemenskapen. Livrädd att hamna utanför. Att inte bli vald. Att inte duga. 

Så, skulle jag kunna berätta om mig själv.