Herrn har kämpat på idag, med grävjobb. Tillsammans med några andra karlar. Och när han kom hem och såg mig pula på i trädgården, sa han:

Är du ute och jobbar, fortfarande?

Men Fru Fundersam jobbar inte.

Det handlar mer om att drömma.

Klippa ner lite grönska ...

tänka sig: en rosenbuske där vore fin....

och titta ...

Frun är inte på prestationshumör.

Tog in bönor, i alla fall.

Efter frostnätterna har ju alla blad på bönplantorna skrumpnat.

Så lika bra att ta in alla bönor.

De lär inte bli större och fler efter köldknäppen. 

Nu har vi ätit pasta med kräftstjärtar och glass och melon.

Med vitt vin och sedan ett litet glas spansk cognac.

Frun är fortfarande inte på glatt humör.

Snarast lite låg.

Men det får man leva med.

Inser att jag förmodligen haft tendenser till lätt depression hela mitt liv. Det är ju OK så länge som det är en LÄTT depression.

Melankoli kanske.

Det kan man ju leva med ...

Nu ska jag inte skriva mer, för det gör mig inget gladare.

Ska försöka vara lite social en stund.

Och sedan sova.

God natt alla! 

... att supa tills man blir aspackad.

Och ändå gör så många det, så ofta.

I Finland affischerar man för att försöka få ungdomar att ändra sitt alkoholdrickarbeteende, läser Frun i DN.

Hoppas att det hjälper!

Jag får så fantastiska kommentarer ibland.

Jätteintressant att läsa vad ni svarat på mitt inlägg Belöningar. 

Alla kommentarer gör ju att man tänker ett varv till ...

Självklart presterar vi hela tiden - som maria skriver - utan att vi ens tänker på det. Det måste vi ju för att överleva. Men det är när prestationerna blir mer värda än själva människans varande, när vi börjar räkna antalet prestationer, värdera och klassificera människor utifrån gjorda prestationer, som det börjar gå snett. När vi tror att vi inte har samma värde, bara för att vi inte lyckas lika bra med våra prestationer.

Ungefär som när man bedömer utseendet. Den som presterar det snyggaste utseendet vinner. För idag handlar ju utseendet ofta om prestationer. Det är det tillgjorda som räknas. Sminket, kläderna, skönhetsoperationerna, ytan ...

På samma sätt kan vissa människor värdera andra utifrån betyg, antal universitetspoäng, eller titel, eller antal mål i en match, eller antal vänner, eller bilmärke, eller finaste trädgården, eller godaste bullarna ...

Som om det att vara en människa inte dög. 

Och angående "prestationer", så är det nog så, som Miranda skriver, att ordet sällan används utan att vi lägger en massa värderingar i det.  Själva ordet manar en till uppskärpning ... Och det är väl det som Fru Fundersam småningom blivit allergisk mot. Efter att i hela livet ha presterat: snällhet, välvilja, duktighet, lojalitet, flexibilitet, moderlighet, kvinnlighet ....

Till sist vill man slippa. 

Och Frun börjar ängslas för att deppan ska ta över ...

Gör vad jag kan för att mota Olle i grind.

Mina råd till mig själv:

• Acceptera att du inte kan och orkar allt 
• Njut av det du gillar
• Var snäll med dig själv
• Tänk inte i för många steg

Undrar om det hjälper ... 

Kanske tycker du att det var bättre förr.

När botarna kallades in för att göra människorna friska.

Vad vet du då om botare?

Testa dig här. 

....När man drabbas av en utmattningsdepression - som det visade sig vara - har man ingen möjlighet att orientera sig i framtiden. Man förlorar all tilltro till sin egen kraft och kreativitet.

Orden är Jessica Zandéns. I en artikel i serien om kreativitet i DN, läser Fru Fundersam om skådespelerskans väg från "utbränd" till kreativ. 

Återigen handlar det om att arbetsplatserna kan vinna på att uppmuntra kreativiteten istället för att dra ned på sina kostnader: 

Att uppmuntra till kreativitet kan därför vara ett sätt att minska stressen på arbetsplatsen, anser Farida Rasulzada. Det blir en positiv spiral. Ju mer kreativa de anställda känner sig, desto bättre mår de och desto bättre förutsättningar har de att hantera en hård belastning.

- Jag tror att kreativitet är en grundläggande resus inom en organisation som tyvärr inte så många använder sig av, säger hon.

LÄS MER I ARTIKELN! 

Här sitter Frun.

Och bloggar bort sin tid.

(Som en liten tonåring ...)

Men det stämmer, malve: Bloggbegäret avtar efter ett tag.

Jag är inte alls lika beroende längre.

Och kanske inte heller lika inspirerad som tidigare.

Det är som om "de olika verkligheterna" vill ha sitt i olika skeden. 

Kanske finns det något annat som lurar bakom knuten??? .... 

När man blivit datorberoende i hemmet, är det jobbigt att inte ha tillgång ...

Som när gästerna bor i arbetsrummet med den stationära datorn och dessutom lånar den bärbara datorn.

Pust. Jag skäms lite för mina känslor ...

Men nu när de åkt, får jag äntligen plats vid datorn också. 

Bara att veta att jag har tillgång, räcker långt!