Förra året, denna dag skrev jag om racerförare som måste lära sig krypa.

Idag handlar det om att vara vän med krypandet, men också se

om det finns möjlighet att resa sig på två ben ibland.

Och kanske till och med ta några danssteg.

Det är ju i alla fall fredag. 

Frun ställer väckarklockan.

Försöker komma upp ur sängen.

Går ut och går - drygt sex kilometer i en timme.

Har lyckats fyra dagar i sträck nu.

Även om promenadtimmen förlagts senare och senare för varje dag.

Good enough! 

Nu har jag slutat

• att äta kött
• att tro på ökad medicinering
• att anpassa mig och fastna i andras ledband.

Ska åtminstone försöka

• att följa min egen vilja
• att göra det som är bra för mig
• att resa mig och försöka på nytt, när det inte gått så bra som jag hade hoppats. 

Fru Fundersam har medicinerat i snart fem år.

Utan påtagligt resultat. 

Med en rad olika serotonin- och noradrenalinpreparat = antideppressiv medicin. Och senast också Lamotrigin - som egentligen är medicin mot epilepsi och bipolära sjukdomar, "men som visat sig vara bra i vissa fall mot utmattningsdepression." 

Och doserna har höjts och ändrats och hej och hå.

Men terapi vill ingen betala.

"För det finns ju de människor som lider mycket värre av akuta depressioner och av mycket svårare slag. Med självmordsrisker. Och det finns många som har svår panikångest." 

Vad ska man svara?

De ska ju så klart gå före i kön.

Fru Fundersam är bara trött.

Energilös.

Utmattad.

Men nu har Fru Fundersam inte lust längre.

Att käka medicin.

För det ger obehagliga biverkningar.

Men knappast någon verkan.

(Inte handlar det för min del om att ta lyckopiller inte ... )

Jag är lika trött, lika pendlande mellan håglös och lätt hoppfull.

Och jag kämpar varje dag med att vakna, peppa upp mig, hålla mig vaken, inte gå ner mig i trötthetsträsket. 

Tar och trappar ner nu med alla enorma mängder piller, sakta. Och ser om det kanske blir bättre utan medicin. (Fastän jag vet att man inte ska göra detta utan läkarens vetskap. Men just nu vill jag vara min egen doktor, för jag är trött på alla doktorer som provar och provar utan att veta vad de gör och utan att följa upp med provtagningar hur det verkar.) 

Alltså, hjärnan klarar mycket.

Men det blir rörigt till sist.

Därinne.

Och jagat.

Och brännhett ...

Läser att det funkar med hjärngympa och massage.

Men också med andra typer av aktiviteter:

"För att vila hjärnan ska man inte slå sig ner framför TVn om man suttit vid datorn en hel dag utan istället göra något helt annat och då gärna något där man får använda kroppen.

– Alla former av lugna rörelser är bra som promenader, cykling, trädgårdsarbete. Lyssna gärna på musik som gör dig lugn. Handarbete och alla former av skapande verksamhet främjar också hjärnhälsan."

Läs mer i artikeln från Sunt liv .

Läser i en artikel att kontorslandskap stressar oss i vissa lägen.

Det ÄR trevligt att sitta tillsammans, men det kan vara svårt att hålla koncentrationen på sina arbetsuppgifter. Fru Fundersam tror att man kan varva arbetsmiljön lite, beroende på arbetsuppgifter. Läs mer här. 

I kväll.

En kväll utan stress.

Utan "att-göra-saker".

Inga besök.

Inga stora gester. 

Bara Herrn och jag.

Han gjorde middag (underbart gott)

och vi har slöat med kaffe framför teven.

Jag har klippt håret på Herrn.

Och allt är lugnt.

Ingen målning.

Ingen planering.

Inga måsten.

Plötsligt inser jag hur jagade vi annars är.

Lyssna och njut!

God natt! 

Jag skrev en kommentar på malves kommentar på mitt inlägg nyss.

Det handlade om hur det snurrar i huvudet en massa måsten och borden.

Att hjärnan och tankarna överfaller en med saker som man tror

att man måste göra.

Hur gör man för att bli av med såna tankar?

Mentala måsten och borden kan vara svåra att släppa.

Kanske går det att, varje gång det dyker upp ett måste/borde,

titta över HUR viktigt det verkligen är.

På en skala 1 - 100.

Och då kanske man lär sig att släppa lågpoängarna.

Låta dem vara.

Vad tror du?