Träffade en gammal arbetskamrat, som undrade om jag börjat jobba än.

- Nää.

Så frågade han vad jag tänkte mig att jag skulle göra då.

- Jag måste ju bli frisk först, sa jag ...

Och det är väl det som är så svårt att förstå.

För andra.

Att det tar sådan tid.

Och att man inte är frisk, fastän det inte alltid syns utanpå ... 

Fru Fundersam har testat sig idag.

Sett hur det gick att "gå på stan".

Vilka känslor dök upp?

Vad tyckte jag?

Jo, det var mycket folk. Skolor och universitet har startat och Frun dök dessutom ner till staden just under lunchen, så alla stadens arbetssamma var ute och åt i solskenet.

Ingen panikkänsla dök upp, men däremot en svag obehagskänsla. Den där som stammar från den unga och osäkra fröken Fundersam i tonåren ...

Men jag tycker nog att jag lyckades bemästra obehaget och det gick bra att vistas ute bland alla människor. Men trött blev jag alldeles väldigt. Och på vägen hem i bussen, rann det oavbrutet ur det ena ögat och jag gäspade som om jag inte sovit på hundra år ...

Ska man börja på gym, tro?

När axlar och skuldror värker ...

(Och knogar och handleder och rygg ...) 

Fru Fundersam är nog lite slarvig nuförtiden.

Både med promenader och med dans.

Det blir mest rycka-ogräs-rörelsen och trycka-på-tangent-rörelsen.

Hmmmm ... Kan det ha något samband med värken? 

... som i sig är tunn och lätt

och kan färdas i luften,

kan ibland landa tungt och inte vilja lyfta.

Bara ligga där platt på marken.

Stilla.

Utanför tid och rum.

Slippa ansträngningen att vara i rörelse.

På ett inlägg igår, fick jag kommentarer som var mycket intressanta.

Kommentarer som ger fler tankar! 

Det är ur svaghet och inte i svaghet som styrkan kommer,

menar Tant Tagg. Det var bra formulerat!

För mitt i svagheten är man verkligen svag och kanske inte

kapabel att resa sig.

Men om man får kontakt med sina känslor, kanske det växer

en styrka och vilja, inom en, som är annorlunda än den

utifrånstyrda kraften man styrts av tidigare.

Eller vad tror ni?

Jag tror att mina tankar gick till min egen nedbrytningsprocess,

där jag gick från självgående, stark, till förvirrad och svag. Jag hade tappat bort mig själv och vad jag stod för och ville. Istället lät jag mig gå i andras ledband. Jag anpassade mig i fel miljö med för mig fel normer. Pseudoanpassade mig. Och i längden höll det inte, utan jag kraschade till sist. Och kraschade så rejält att det har tagit mig flera år att bygga upp mig -  vilket jag för övrigt fortfarande håller på med.

(Kanske kan modellen om Förändringens fyra rum nedan, visa något av den

psykologiska processen.)

Men sjukdom och svaghet av sjukdom, är inte alltid samma sak. Den svagheten som beror på sjukdom, kan ju sitta så djupt i själ och hjärta och kropp, att  det kan vara omöjligt eller ta mycket lång tid att hämta kraft för att resa sig. Det är jag övertygad om, att det inte går på ett kick. (Jag skrev ju också förut om irritationen över uttalandena om att det skulle räcka med tre (!) dagar att vila från utbrändhet ...)

Enligt modellen Förändringens fyra rum, så befinner vi oss ständigt i kontinuerliga processer:

• Ivissa skeden anpassade och känner oss NÖJDA (med t ex våra jobb).
• Därifrån hamnar vi i något sorts obehag där vi märker att en massa saker inte stämmer, men vi censurerar våra känslor och  lever i ett slags pseudoanpassning. Vi får anstränga oss för att behålla  självbehärskningen.
• Efter en tid hamnar vi i  KAOS. Förvirring med bristande självkänsla.
• Och till sist känner vi att vi måste förändra. Vi får då en öppen, intensiv kontakt med nuet och ett starkt självförtroende. 

Så åter till nöjdheten ...

(Jag tror att man kan använda modeller för att försöka förstå, men de är bara modeller och inte hela verkligheten!)

Här kan du läsa mer om Förändringens fyra rum. 

Det har varit en fin söndag.

Fru Fundersam har värk i axel och arm, men annars är allt bra.

Har lyssnat på det sista sommarprogrammet.

Lena Endre var värd och talade om tystnad och ordens betydelse.

Hur hon behandlades under de fem veckor då hon inte fick prata,

för en stämbandsinflammation hon råkat ut för.

Och vad hon kände.

Till en början tyckte alla att det var så skönt att hon var tyst.

Därpå lärde de sig att läsa hennes lappar som hon skrev.

Sedan slutade de att vända sig till henne.

Det var ju ingen idé, för det tog sådan tid att få svar från henne ...

Fru Fundersam drar vissa paralleller med andra sjukhistorier.

Förloppet är ungefär som man kan känna sig när man blir sjuk i andra sjukdomar. Först får man medlidande och intresse,

sedan orkar människor inte bry sig.

Och som den sjuke, känner man sig mindervärdig och utanför.

Tills man börjar finna ett nytt jag och kan släppa lite på prestigen.

Kanske t o m känna sig mer närvarande i livet än innan ...

Tja. Lyssna själv på webben (P1) och se vad du tycker.

Fru Fundersam gillade Lena Endres resonemang.

Och musikvalet! 

Fru Fundersam blev något irriterad, när hon läste morgontidningen idag och fick syn på denna bild och text:

(Foto: Sven-Erik Sjöberg.)

Cristina Husmark-Pehrsson.

"När jag själv var utbränd var jag hemma i tre dagar"

Somliga vet inte vad de pratar om! En person som är utbränd, blir inte frisk efter tre dagar. Då handlar det inte om utbrändhet, utan om att man är utarbetad.

Det är en viss skillnad, fru socialförsäkringsminister!

En ganska markant skillnad!!!

Här kan man läsa hela artikeln.

"Hur skulle det vara om man rättade till systemfelet istället, så att människor inte blev sjuka.

Det skulle vara den verkliga besparingen."

Så skriver Tant Tagg på sin blogg, som en kommentar till en artikel i DN.

Ja, hur skulle det vara, funderar jag vidare ...

• om cheferna drev en bra personalpolitik, med allt vad det innebär av tillräckliga resurser, schyst bemötande, äkta intresse och glädje, till personalens gagn.
• om människor lättare kunde byta jobb, i ett system där man kunde prova på. Kanske ett slags poolsystem.
• om det satsades mest på de utbildningar som ledde till jobb (anpassade till arbetsmarknaden).
  
• om vi alla drog ner på statusjakten och tempot.
• om politikerna drev igenom satsningar med bestämmelser om hur man tar hand om "sin personal". Med belöningar till de företag som lyckas väl!
• om det satsades på friskvård och sjukvård, så att människor mår bra hemma och på jobbet.
• om det underlättades för småbarnsföräldrar, så att det gick bättre att vara hemma när barnen var sjuka.
• om det satsades på skolorna och dagis, med varje barns bästa i fokus, och inte med kantiga prestationsmodeller som inte passar alla.
  
• om det byggdes bra bostäder som vanliga människor har råd att bo i, i närheten av jobben.
  
• om det ordnades med riktiga och bra jobb till alla arbetslösa, även till arbetshandikappade av alla slag.
• om det satsades på ungdomar - med mer arbetsträning redan i skolan och lotsning ut i jobb!
  
• om vi alla satsade på att lösa problemen som uppstår, istället för att försöka smita från dem ...
  

Va? Det är väl ändå inte så svårt???