Det går bra.

Jag är på gott humör.

Jag orkar.

Lite, lite osäker är jag förstås ....

Eftersom det snurrar inne i huvudet.

Yrsel.

Och så har jag fått "bulor" i hårbottnen.(Antagligen har hormonerna fått fnatt och fixat tonårsfinnar ...) 

Och så "går jag på" lite väl maniskt ...

Slarvar kanske med vilan och motionen.

Är ju inte alldeles bra heller från förkylningen ännu ... 

Men jag håller ut,

med "avtändningen" på antideppmedicinen.

Och ser om det stabiliserar sig så småningom.

Denna vecka: 75 mg Efexor varannan morgon. 

NU ska jag vara klok och försöka sova.

Natti! 

Det är ju en tveksam ordalydelse:

Dålig karaktär. 

Nog pratar många utan att veta om andras svagheter och sjukdomstillstånd som om det handlade om "dålig karaktär".

Vi moraliserar! Tycker att "de får skylla sig själva".

Utan att fatta hur fel vi är ute. 

Men människans hjärna är komplex. Det kan ju handla om skador och sjukdomstillstånd som uppstått ur dåliga förutsättningar. Ingen vill väl med vett och vilja missköta sig till att bli sjuk, fet, sexberoende, spelberoende, anorektisk, alkoholberoende, drogberoende .... och totalt ointresserad av allt annat.

Lyssnar nu på ett Vetandets värld-program på radion:

Sändes tidigare i P1 onsdag 14 november kl 12.10 och 23.07

Det handlar om hjärnans belöningssystem.

Gå in på sr.se och lyssna i 30 dagars-arkivet 

Frun känner mera numera.

Välbehag.

Av alla de slag. 

Jippie! 

Minskad dos antidepp-piller = ökad dos välbehag 

Så kan det tydligen bli ...

Jag vaknar när jag vaknar.

Jag är vaken när jag vaknar.

Jag känner mig levande när jag vaknar.

Jag är inte klubbad i huvudet längre, när jag vaknar

Så nu kan jag ärligt säga:

GOD morgon!

Bra, va? *ler stort*

Visst är det bra med medicin. Absolut.

Men kanske att man skulle diskutera doserna lite mer.

Och att läkarna kollar upp biverkningarna och verkan av medicinen mer noggrannt! (Dessutom är ju ofta medicinen utprovad på unga män och inte på kvinnor. Så det är ju inte säkert att den verkar lika på alla ...)

När jag var mellan 20 och 30 år och hade fyra små barn,

hände det en gång att jag fick ryggskott,

efter att ständigt ha burit något barn på höften ... 

Då - på åttitalet - fick jag ordinationen att gå och lägga mig.

Och ta värktabletter dygnet runt.

En barnskötare (tant) från kommunen kom hem och skötte om familjen i två veckor, medan jag  låg på rygg, med benen upplagda på en stor kudde, och inte kunde göra någonting. Bland annat för att jag helt enkelt var DROGAD av den höga tablettdosen som läkaren sagt att jag skulle ta.

Och eftersom jag hade sådan respekt för expertisen och dessutom någonstans kände att det var skönt att tro på att jag skulle bli bra (ryggskott GÖR ONT!), så fortsatte jag att ta mina 2 tabletter Citodon, 4 ggr om dagen och försvann in i dimman.

(Bild lånad från SVT)

Hallå! Hur smart var egentligen det?

Och när jag sedan tänker på vad jag gjort igen ...

Nu. De senaste fem åren, när jag fått diagnoserna utbrändhet/utmattningsdepression/depression/kroniskt trötthetssyndrom ... då har jag velat tro läkarna igen.

Provat allt högre doser av diverse tabletter.

Och ändå inte blivit bra.

Det är inte lätt att vara sjuk och samtidigt tänka kritiskt och förstå hur man ska ställa sig till de föreslagna åtgärder som sjukvården erbjuder.

Intensivt har det varit i helgen.

Många skratt.

Mycket prat.

Mat och vin.

Och en hel del disk.

Nu ska jag stänga av datorn och vila mig.

Meditera.

Lyssna inåt.

Känna/vara.

Ha det skönt du med ... 

Ses senare! 

Fru Fundersam tror att sämsta man kan göra, är att tro att det är för sent. Att säga att det är för sent. Att ge upp.

Allt GÅR att åtgärda.

Man får börja i det lilla.

Med sig själv, sin omgivning,

sina nära och dem man möter.

Ingen kan vänta sig ett smärtfritt liv. För smärtan ingår.

Och vi kan lära oss att acceptera att den ingår och att vi KAN gå vidare. Allt kan vända. Vi kan vara med och styra. Allt är inte hopplöst.

Jag tänker på skolstressen, våldsbrotten, ångesten, ensamheten, rädslan - bland ungdomar och vuxna. Om vi börjar NU att SE varandra. Hälsa på varandra, prata med varandra, bekräfta varandra, så är redan de första stegen tagna. Viktiga steg.

På en skola till exempel: om ALLA vuxna ALLTID SER och HÄLSAR PÅ alla elever som de möter ... Leenden, små ord, korta samtal, bekräftelse.

Det är inte mer krav som behövs.

Det är mer kärlek.

Här är en artikel om unga vilsna, med en rapport från psykiatriveckan. 

I min almanacka läser jag:

Skratt är ett lugnande medel utan några biverkningar.

(Arnold H Glasgow)

Bra sagt Arnold, tycker Fru Fundersam. 

Sickan Carlsson var ju förresten också en glad tjej ...