Ojojoj ... "Ber så hemskt mycket om en ullsäck"
Fru Fundersam har varit så upptagen med annat.
Det har bara inte gått att sköta bloggen samtidigt.

Men nu är hon TILLBAKA!!!!

Lustigt ändå. Förr kunde jag jobba, underhålla relationer med alla i familjen, vänner, arbetskompisar, släktingar, sköta hemmet, gå ut och roa mig, följa med i mediavärlden, prata med grannar, ordna middagar, planera semestrar och ...
you name it.

Nu blir det kaos i hjärnkontoret om två saker händer samtidigt. Har varit alldeles fullt sysselsatt av att försöka fungera med besök av en av kära döttrarna och ett av de kära barnbarnen.

Får ta paus i umgängandet en stund nu, och ta kontakt med insidan en stund.

Nån som känner igen fenomenet?

Den här dagen (15/11) skrev Fru Fundersam inget inlägg.
Så därför fuskar hon in ett här ändå, i efterhand ...
Lite omärkligt. (he-he-he)

Historien är det mönster som man i efterhand väver in i kaos.
/Carlo Levi

I förra omröstningen frågade jag:
Får vuxna människor lov att balla ur/leka?

Ja, det är självklart - svarade 90 %
Somliga tycks tro det. Låt dom hålla på, så länge dom inte kommer nära mig - svarade 10 %

Fru Fundersam leker glatt vidare och hoppas att du också gör det!

Läste på Maskrosblommans blogg ett inlägg om att flytta ofta. Och om att skapa sig ett hem. Inspirerades då till min nya omröstning, som ligger ute nu. (Tack!)

Somliga bär med sig hemmet var de går. Inom sig. De kan flytta oändligt många gånger och trivas överallt. Andra blir otrygga och vilsna av att bryta upp.

Vad behöver vi för att skapa oss ett hem? Blir det hemtrevligare av att tapetsera om? Av att skaffa blommor? Av att ställa fram minnessaker?

Se om du kan hitta ett alternativ att rösta på. Och lägg gärna till en fundering i kommentarer.

Det bästa med att resa bort är att komma hem efteråt

Den som har sin moral och etik ganska klar för sig, den som redan funderat över gott och ont, den som tar ansvar, den som beter sig vänligt och respektfullt mot andra människor, kan med gott samvete vrida av pliktkranen och vrida på lusten!

Fru Fundersam låter LUSTEN styra alltmer.
Och allt mindre PLIKTEN.


Det gör gott och resultatet blir mycket bättre!

Eftersom det ibland blir alltför korta (och slarviga) inlägg om viktiga saker, försöker jag här göra en något lite utförligare text om hur jag uppfattar orsakssamband ifråga om "utbrändhet".

Fru Fundersam har (i efterhand) lärt sig mycket om riskerna med att ta i för hårt.

Det går LÄNGE att skärpa sig, kämpa, anstränga sig. Att "ta i", "hugga i", "spotta i nävarna" - Det kan vara en intränad strategi att alltid vara den som orkar, klarar av , fixar. Ett slags PLIKT. Få en identitet av att vara den som stannar kvar och slutför. Den som alltid är noggrann. Den alla kan lita på. Den som orkar mest av alla. Den som tar ansvar - Men till sist går det inte alls!

Det har inte bara med FÖR MYCKET jobb att göra. Det har också med INSTÄLLNING att göra:
VARFÖR säger jag ja till allt?
Varför tror jag att det alltid är jag som måste?
Varför tar jag i?
Vad FÅR jag/vad GER det mig att jag tar i?
Är det bra för MIG att ta i så här

Om man har ett en prestationsbaserad självkänsla så är risken stor att man GÖR saker för att få beröm. För att stiga i graderna, för att andra ska godkänna / tycka om ... Det är inte hållbart i längden.

Så ett tips är att hitta sitt EGET värde, sitt eget jag, sin egen vilja, sin egen lust, oavsett vad andra tycker. Att bli trygg i sig själv. Att älska sig själv. Och att lyssna till sig själv. Vad vill JAG? Vad tycker JAG?

Sedan innebär så klart social samvaro att man får jämka och anpassa sig också. Men bara till en del. Inte så att man försvinner. Det är viktigt att värna om sina egna gränser och sin egen hälsa. (För om jag är vuxen, är det ingen annan än jag som har ansvar för det.)

Det som är beskrivet här, är en variant av hur man kan låta pressa sig själv till utmattning. Men det finns olika varianter så klart.

För att vi ska må bra handlar det nog om att vår tillvaro (jobb, relationer, privatliv) ska vara BEGRIPLIG och MENINGSFULL. Att vi ska känna SAMHÖRIGHET med andra. Att vi har en bra kombination av ansvar och handlingsutrymme. Resurser!

Och på en arbetsplats kan ju som bekant tillräckliga resurser saknas, medan viljan att prestera, eller kraven på individen att prestera, finns där tydliga. Kanske har individen ansvar för att prestera på en nivå där resurserna inte räcker till. DET DRAR KRAFTEN UR INDIVIDEN. En otydlig, obegriplig struktur och organisation kostar också energi. Och det är ju allas ansvar på en arbetsplats att se till att skapa balans. Vissa frågor handlar om ledningsansvar.

Och vissa ledare mår inte själva bra och klarar inte av att se sambanden på arbetsplatsen. De ser inte när organisationsmodellen hotar att göra medarbetarna sjuka.

Så det är inte alltid så lätt. Det finns nog inga snabba lösningar.
Inga listor som man kan pricka av en gång och sedan vara nöjd.

Att sköta sitt arbete, att driva ett företag bra, att förhålla sig väl till sina arbetskamrater/medarbetare och att leva ett gott, hälsobringande liv, är en ständigt pågående process

Tåget tuffar mot nattens ro.Och Fru Fundersam ska in i drömmarnas värld, för att söka vidare funderingar.Sov gott alla medresenärer!

Alla har inte samma "möjligheter" att välja. Alla har inte samma chans. Men även om du har chansen och möjligheten, kan det gå snett ...

Just möjligheten att VÄLJA, att MÅSTA välja och att det är DU som måste välja - det kan skapa oro. Och om du sedan har valt och det inte blev bra, då är det hundra resor värre, än att finna sig i att det var otur eller någon annans fel. Med synsättet att alla kan välja, finns det ju ingen annan att skylla på, än du själv ...

Ungefär så resonerar många och grämer sig till sjukdom.

Ett snabbt samhälle kräver snabba val. Och många anpassningar till förändringar.

Efter FÖR många förändringar kanske du inte längre är nöjd med vad DU blev av. Vad ditt liv blev av.

Och risken ökar för depression.
Du orkar inte längre "ta allt med en klackspark", "sätta upp hakan och vifta på svansen", "låta olyckan rinna av dig, som vattnet på en gås". Börja om igen för tusende gången. Det blir för stort och för mycket ...

Du har blivit hudlös.

Då är det viktigt med: vänner, familj, arbetskamrater. För det mesta kan det räcka. Men ibland klarar du inte ens av att ta emot kärlek och vänlighet från dem. Inte när allting har kraschat...

Fru Fundersam läser i en hälsotidning att studier har visat att de som mår bäst, de som löper minst risk för utbrändhet är de med:
- ett jobb
- lång utbildning
- hög lön
- inflytande på arbetsplatsen
- en trygg och kärleksfull partner
- heterosexuell läggning
- födsel i Sverige
- många barn.

Tänk att det ska behöva vara så! (Och tänk vad misslyckad den ska känna sig som har allt det där och ändå inte "klarar av" att hålla sig frisk ...)