Gilla

15 april 2007 21:53

Var glad och tacksam över att du haft en pappa som du kunnat prata med, som velat lyssna, som älskat dig och som gett dig tröst.
Jag avundas dig mycket.

Fru Fundersam

15 april 2007 21:58

Ja, det är jag. Så klart.

Fru Fundersam

15 april 2007 22:05

Gilla!
Ditt svar påminner mig om hur jag brukar säga till andra:
Var glad att du har din syster i livet ...
(För att min syster har dött. Och för att jag saknar henne så ...)
Vi har så många olika sorters soger och erfarenheter vi människor. Små och stora sorger. Som för andra kan verka vara bagateller, men som för oss är märkliga erfarenhetr.
Hoppas ändå att vi alla & du och jag har FLER glädjande erfarenheter än sorger.
KRAM!

Egoista

15 april 2007 22:12

Jag har haft nära anhöriga som förlorat minne och förmågor. Jag brukar försöka tänka på vem det är som lider mest. Lider din pappa av sin minnesförlust? Minns han vad han saknar? Kan du njuta av det som finns kvar? Lättare sagt än gjort, men jag fann mycket tröst i de tankarna.

Alexandra

15 april 2007 23:18

Det är inte lätt. Men ditt hjärta kommer alltid att minnas honom som han var. Tur att vi har vårt hjärta.
kram

Filifjonkan vaken tidigt

16 april 2007 05:25

Godmorgon frun.
Ja känslan blir så besynnerlig när klippan
liksom faller samman.
Just som du beskriver en far som glömt.
Känner igen det så väl.Men det svindlar att inte vara någons barn medvetet längre oaktat man är hur gammal som helst eller yngre.
När det försvinner en liten del av livet.
När den kära frågar vem är du eller säger "men lever du nu du är ju död?" Den nära som lever i sin egen begränsade värld. Ja lever jag tror att de liksom bara är.
Men tror också att det är en slags tröst för vore de medvetna helt om sin situation så vore det värre.
Men man hälsar på och man gör det oftast för sin egen skull för de har glömt att man varit där 5 minuter senare.
Så var det för Filifjonkan med sin far som är borta nu sen ett antal år. Hur och hur så önskar jag dig solsken idag med.

Tant Tagg

16 april 2007 09:34

SÅ svårt.
Min svärmor blev dement. Sakta men säkert förändrades hennes personlighet till det oigänkänneliga. Det blev en annan person.
Det är SÅ svårt. Det är klart att man sörjer den personlighet som en gång var. Kroppen är densamma på ett ungefär, men det som är inuti är annorlunda. Det tar tid att vänja sig.

Fru Fundersam

16 april 2007 13:39

Tack för era kommentarer!
Jag tror att på ett vis, hur konstigt det än låter, så blir jag också starkare av att vara med om hela denna upplevelse. Att först mista min far - som egentligen dog - sedan tro att han ska dö när som helst, därpå börja hoppas, ängslas och följa honom till den han är nu. Och att kunna acceptera honom som den han är nu. Respektera honom i den han är nu.
(Även om jag kan sakna den han var en gång.)

Men just att lära sig att acceptera är stärkande, på något sätt.

Men för den skull menar jag inte att man ska acceptera vad som helst. Men, ibland måste man bara se världen som den är och fortsätta vandra ....

Gilla

16 april 2007 13:51

Fru fundersam, jag känner med dig - det måste kännas väldigt svårt för dig att acceptera att din pappa inte minns på samma sätt längre och har blivit förändrad. Min första tanke tidigare var bara att jag aldrig hade någon pappa (egentligen) - jag ska en dag försöka sörja den pappa jag aldrig hade. Han fanns men vi kom aldrig varandra nära, pratade aldrig, tog aldrig i varandra osv. Jag sörjde heller aldrig att han dog för 15 år sedan. Hälsningar Gilla

Fru Fundersam

16 april 2007 14:04

Gilla!
Det är sorgligt med alla barn som växer upp med föräldrar som inte kan ta sitt föräldraansvar eller uttrycka sin kärlek.
Och hur ska man kunna sörja att den som man är så besviken på dör? Jag kan tänka att det inte går.

marie

17 april 2007 01:07

Hur många tröstens ord man än får så gör det där så fruktansvärt ont! Att inte bli igenkänd och därmed inte heller älskad för man är ju bortglömd i ett virrvarr! Tänker på dig Fru Fundersam och är rädd för att hamna i samma situation! Vill inte!
*varm kram*

Fru Fundersam

17 april 2007 14:04

Kramar tillbaka!!!