Kalas är roliga.

Men hur orkar man?

Ja, bara att gå på kalas kan ta på krafterna.

Men jag tänkte närmast på att vara den som ska  o r d n a  kalasen. 

Fru Fundersam har ju lärt sig att ska man bjuda på kalas, så ska det vara välstädat, vänligt, generöst, tajmat, glad stämning, hemlagad mat - helst trerättersmiddag eller grandios buffé ...

Och vid kalas ska det också finnas drinkar och snacks, gott om vin och kaffe med avec och tårta ...

Och det ska hållas korta och roliga tal.

Och gärna sjungas nyskrivna sånger.

Sedan ska förstås värdinnan gå runt och prata med alla gäster. Otvunget och avspänt. Och är det en eller flera som ska hyllas på kalaset, så talar man förstås vänligt om jubilaren/studenten/brudparet/dopbarnet ...

Men. Vad händer när man inte orkar?

När kropp och själ och hjärna säger STOPP.

Det hände för Fru Fundersam för några år sedan, ett par månader innan yngsta dottern skulle ta studenten. Och alla förväntade sig ju studentmottagning, inte minst dottern. Och Fru Fundersam låg bara på soffan och tittade in i tapeten.

Då sa jag till min dotter att hon fick ta hjälp av sina syskon och ordna studenten själv. Och det gjorde hon!

Hon bad en sykunnig kompis sy en klänning till henne. Hon ringde runt och bjöd in släktingar och vänner till studentuppvaktningen. Herrn fick hyra släpkärra. Studenten/dottern och Herrn åkte iväg till en loppis och inhandlade en gammal soffa och en fåtölj, som förankrades på släpet, tillsammans med en lampa och ett bord. Och på studentdagen kunde dottern köras runt i staden med sina kompisar i soffan bredvid.

Lägenheten blev städad. Så planerade dottern med sina utflyttade stora syskon och det bakades kakor och tårtor och gjordes hemlagad fin buffémat.  Bubbelvin inhandlades. Glas och porslin och kaffetermosar och fat letades fram.

Och på studentdagen gjorde Fru Fundersam sin lilla insats: satt på en stol och skålade för sin duktiga student. 

Tänk att ALLTING går ändå ... 

Bara man lär sig lita till andra!