Det ligger ju i tiden.

Att förändra.

Att förändras.

Att säga JA ...

Man vill ju inte vara en BROMSKLOSS, eller en NEJ-sägare.

Men ändå ... varför är det svårt att förändra?

Varför är människan ofta bekväm, trög och traditionell?

Varför  har vi behov av det invanda?

Jag tror att det går an och till och med är SPÄNNANDE och UTVECKLANDE med förändringar, när vi är beredda och mogna för dem. När vi har förförståelsen för att de ska ske. Då är det ingen konst att säga ja!

Svårare är det

* när vi är så trötta av att allt förändras hela tiden ....

* när vi inte visste något ....

* när vi inte fick vara med och bestämma ....

* när vi inte förstod varför det skulle förändras. 

I min förra omröstning frågade jag:

Tänker du förändra något - på riktigt - detta år?

Och så här blev svaren:

Nej. Jag har det bra som det är  - 5.7 %

Ja. Jag ska i alla fall försöka ... men förmodligen blir det ingen större skillnad -  31.4 %

Ja. Nu eller aldrig -  20 %

Jag förändrar STÄNDIGT -   42.9 %

35 personer svarade. TACK! 

Nuförtiden.

På nätet.

Man bara kopierar och vips, så har man allt.

Det är ju bra!!!!

Allt är så tillgängligt.

På åttitalet när Frun recenserade böcker i dagspress, så fick Frun själv fotografera av framsidorna av böckerna och stå i sitt lilla "fotolab" och svabba med vätskorna. För att kunna skicka med en bild tillsammans med bokrecensionen till tidningarna .... (!)

Snacka om tidsödande ....

Nu finns bilder på böcker på nätet.

Och klick så har du dom hos dig.

Fast jag vet att man ska tala om varifrån man hämtat bilden ...

Och det slarvar jag med ibland.

Förlåt!

(Inget illa ment när jag lånar ... )

(Men jag hörde nånstans att idén med nätet är ju att kopiera. Från någonstans till min dator ...) 

Om det handlar om att hitta förebilder,

så kommer man lätt in på att hitta manliga förebilder

och kvinnliga förebilder. (Jag är inte alldeles säker på att det behövs den könsindelningen ...)

Fru Fundersam funderar vidare efter att ha sett teveprogrammet häromkvällen och efter att ha läst inlägget hos Anders Medelålders.

Igår kväll frågade Fru Fundersam sin man - Herrn - vad han tyckte var den främsta positiva manlighetsegenskapen. Och eftersom mannen är det starkare könet (muskulärt), menade Herrn att den främsta egenskapen hos en man, är att vara vänlig.

Alltså, att inte hämningslöst använda sina muskler till att slå och hota och söndra, utan att använda musklerna i uppbyggande syfte. Och att hellre odla sina gentlemannaegenskaper.

Men hur ska då kvinnan vara, frågade Fru Fundersam.

Hon ska respektera mannen, resonerade han vidare.

Och det låter ju bra - vänlighet och respekt (läs inte rädsla!).

Men frågan är om det behövs könsspecifika egenskaper, eller om det lika gärna kan vara könsneutrala positiva egenskaper att identifiera sig med.

Den som är stark måste vara snäll.

Tycker Pippi Långstrump

Hur gör man?

Bubblor???

Nej, jag skojar ...

Det handlade inte om att tugga tuggummi och blåsa bubblor ....

Men vi fick lära oss den första figuren.

Och Frun snurrade in sig i Herrns högerarm,

lätt som en plätt.

Ett, två, tre, fyr ...

Fram, lyft, bak, lyft ...

Höger, vänster, höger, vänster ...

Fotarbetet är ju inte det svåraste (hittills).

Men att hålla överarmarna intill kroppen och att båda två lätt pressa och dra med händerna mot varandra, för att kunna reagera på minsta lilla tryck från Herrn som för ...

Det är nog det som är hemligheten.

Kontakt! Balans! Gemensam tyngdpunkt!

Som vid ridning, när ryttaren tar tygeln och skänklar,

och hästen trippar runt!

Ha! Kul det där ...

Häromdagen hade vi läsecirkel.

Vi pratade om Johanna Nilssons bok: De i utkanten älskande,

som några i cirkeln fann alldeles överväldigande svart. De tyckte

att Johanna skildrade ensamheten och svärtan på ett sätt (som

var så starkt?) så att de inte ens kunde känna något för de

ensamma personerna i boken ...

Och andra såg hopp i boken och hos karaktärerna.

Jag undrar om det har att göra med

läsarens egen syn på ensamheten att göra. För bokens

alla personer var ju på ett eller annat sätt ensamma.

Och törstande ... Kärlekstörstande.

Och på olika sätt förmögna eller oförmögna att bejaka sig själva i livet.

Det kanske kan skrämma, att Johanna skriver om

människor som är "udda". Och om dagens kanske kalla

samhälle, där så många stöts ut.

Människor med obearbetade sorger. Människor som

blivit pressade av andra ... som inte förmår att ändra

sitt "öde".

Men det kanske kan trösta också!

Att se att alla bär på längtan efter kärleken. Och att

alla på ett eller annat sätt måste ta tag i sina liv.

Att det går att förändra ...

Fru Fundersam var imponerad av Johanna Nilssons driv i språket,

som höll det brokiga persongalleriet samman. Som höll intresset

vid liv. Och Frun skrämdes inte av svärtan.

Tänker att den här boken handlar om "osynliga" människors ensamhet och sårade självkänslor, om deras sätt att synda och lida och leva ... Men den handlar också om ALLAS vår ensamhet och våra sorger och livsstrategier. Om vi vågar se efter.

Och den var bra!

(Bilden har jag lånat från www.bokrecension.se, där man kan hitta fler recensioner!!!) 

Tänker på det här med förebilder ....

Hur det plötsligt känns inuti mig,

när jag läser om eller pratar med

vissa andra människor.

Hur de förmedlar lust till mig.

Lust att se på livet så som de gör.

Lust att vara så som de är.

Och att de faktiskt kan ge mig kraft!

Kraft att vara.

Förhoppningsvis den jag är.