Fru Fundersam läser vad Torbjörn Åkerstedt säger i DN:

Höga ambitioner, höga krav och en prestationsbaserad självkänsla är grunden för utbrändhet. Jag tycker nog att vi kommit till gränsen för vad människor klarar av. Småbarnsföräld­rarna ligger illa till, det är en grupp som blivit allt tröttare under senare år, säger han.

Och Fru Fundersam (som själv varit småbarnsförälder & haft höga ambitioner, höga krav och en prestationsbaserad självkänsla) önskar att alla föräldrar kunde "unna" sig och sina barn att vara tillsammans mer med familjen. Att inte jobba heltid och stressa för att hänga med i varje förändring på jobbet ....

... men det är ju lätt att säga. 

Dagen slår om till kväll,

innan man hunnit blinka.

Och mulna dagar som denna,

vet man egentligen inte, om det ens varit dagsljus

som man trevade sig fram i, där man vingligt vandrade

längs vägrenen.

Är du bitter?

Är du en bitch?

Eller en martyr?

Börjar du komma i övergångsåldern?

Är du avundsjuk på yngre? 

Har du dålig karaktär?

Är du lat?

Kan du inte skärpa dig? 

Nää.

Jag kanske bara är ...

en vanlig ...

kvinna.

Ja. Och det gjorde jag.

Ringde min läkare.

Som inte hade så mycket att tillägga,

när jag sa att jag var sliten och liten och

hade nära till tårarna.

Att jag var trött och skulle behöva få hjälp med terapi.

Men det finns ju inga resurser till det - att hjälpa mig som varit sjukskriven i fem år. För jag har ju mitt sjukbidrag och därmed är ju allt ordnat!

Och jag måste ju förstå att det finns mer ömmande fall - folk som är nära att ta sina liv. Människor som har "riktiga" psykiska sjukdomar och inte bara är utmattningsdeprimerade med dålig självkänsla, nedvärderande tankar om sig själv och jobbigt beteende ...

Och att jag ändå har man och barn och barnbarn att glädjas åt. 

Och så mitt lilla sjukbidrag förstås!

Sedan har jag ju faktiskt själv valt att låta bli medicinen nu (efter att den inte hjälpt mig under fem år). Och då får jag väl försöka hantera det då. Eller börja med medicinen igen....

Tjohooo! Valet är MITT!!!!! 

Jag hörde på ett program på radio på förmiddagen

- Samtal pågår - där en man som heter

Janne Koldenius sa ungefär så här:

Faran med att vara sökare, är att

man inte stannar upp när man finner

det som är bra för en.

Så är det nog. Att man tycker att det och det sättet att leva verkar bra, men man provar inte på riktigt. Man bara "vet" det en stund, men glömmer sedan, i jakt på nya sanningar. Så kan jag känna att jag fungerar. Jag stannar inte tillräckligt länge i det som jag vet är bra för mig. Eller snarare: jag stannar bara halvhjärtat i det som är bra för mig och tappar på så vis fokus ...

Mannen i programmet  lär leva som buddhist nu och har hittat sin trygghet i det. Att inte värdera allt ideligen, utan att acceptera istället. Jag förstod det så som att det handlar om att inte låta EGOT ta plats med sin svartsjuka, sin avundsjuka, sin uppblåsthet, sin litenhet, sin rädsla för att bli sårad .... Utan att lugnt vara med sig själv utan ständiga jämförelser.

Det låter intressant, tycker Fru Fundersam, som också funderar på att läsa hans bok: En västerlänning möter buddhismen. 

Här kan du gå in och läsa mer om programmet och även lyssna på det.