Vi reser väl ofta för att komma fram till något nytt.

För att få en nya bilder och komma ifrån den gamla vanliga vyn.

Vi tittar på världen med nya ögon, från en annan synvinkel och snart har vi vänt oss inåt och hittat ett nytt rum inuti oss själva också. Ett rum som funnits där hela tiden, men som stått tillbommat länge.

Det verkar som om många har ett behov av att resa så här års, när vinterledan tyngt oss i månader och vi nästan inte orkar med oss själva.

Vår sollängtan är som ett inre skrik som aldrig vill tystna.

Men vågar vi göra den resan själva?

Eller vill vi ha någon att dela den med? 

I min senaste omröstning svarade 39 personer på frågan:

Skulle du vilja resa iväg ensam och stanna borta i tre veckor?

84,6 % svarade "Jaaa! Vilken lyx."

Och resterande 15,4 % svarade "Nej, nej, nej. Vad skulle det vara för vits med det?"

Jag undrar hur många av dem som svarat som verkligen ska ut och resa.

En dag är vi alla mogna att möta oss själva i världen. 

Fru Fundersam har fått alla känslorna tillbaka.

Härligt! Och jobbigt.

Ena stunden spottas idéer fram och Frun är kreativ och euforisk.

Nästa stund ... uppgiven, när det har nästlat sig in ett litet motstånd.

Men Fru Fundresam tänker låta pendeln fortsätta att svänga.

Utan att ramla omkull. 

Nu gäller det att inte låta sig nedslås av motstånden, och backa hela vägen, utan att leva i den kreativa processen. Vid motstånd, räcker det att gå ett litet steg åt sidan för att få överblick och finna en ny bana.  

Så nu är Fru Fundersam besluten om att vara Kajsa Kavat istället.

Bara så att ni vet! 

Hur svårt kan det vara????????

(Svårt)

Att sätta ned foten.

Att baxa iväg alla skamkänslorna ...

.... för att man blev sjuk. Och blev arbetslös.

Och hamnade lite på sidan.

Tja.

Det sjuka i mig numera, tycks bestå i denna "svaghet".

180 graders vändning på två sekunder.

Något utlöser en tanke, som plockar upp känslan.

Och så är vi där igen.

Som om tröttheten slår till sekunden efter att skamkänslan dykt upp.

Tjohej, så drogs mattan undan och jag föll pladask.

Men det friska vill inte ge sig.

Så jag kliver opp.

Och nu jädrar ska jag väl kunna sätta ned foten ... (?)

Citat ur pågående bok:

"Självuppskattning öppnar många dörrar"

"Självkritik missar målet fullständigt" 

Knäppte just på P1.

Universum vill ge dig .... säger en sprudlande kvinnlig röst.

Ask, believe, receive! 

Hon pratar om en bok som heter The Secret 

Och så fick jag nyss ett tips i en kommentar 

om att ändra namnet på bloggen

när jag fejat färdigt.

Till Fru Beslutsam.

Och det skulle ju vara ett sätt att tänka nytt.

Men då skulle nog mitt nya namn bli

Funkar Fint, Bara Början

eller något sånt.

Kapitel 5:

Jag vill förändra mig

Jag vill förändra mig

Jag vill förändra mig

"----

Jag är läraktig. Jag kan lära mig.

Jag vill förändra mig.

Jag väljer att ha roligt medan jag gör det

---

Jag är kraften i min egen värld.

Jag väljer att vara fri.

Allt är bra i mitt liv."

(ur Du kan hela ditt liv) 

Sedan ungefär tio år tillbaka, har jag äntligen fattat att jag är fri att ändra mig och att välja det jag vill. Att jag kan välja det som intresserar mig och inte måste göra det som andra förväntar sig av mig. Eller det som andra gör.  Att jag kan läsa en bok och inte hålla med om allt, men ändå ta till mig en del. Alltså ett (sent) uppvaknande från föreställningen att allt är svart eller vitt.

Så tänker jag numera också när jag möter människor - jag kan se deras brister utan att döma dem, för jag kan samtidigt uppskatta deras förtjänster. Och jag är verkligen öppen för att upptäcka nya positiva sidor av livet ....

Joorå! Så långt är allt frid och fröjd.

På många plan är jag hur klok och tillåtande som helst.

Men, nu gäller det att städa bort de gamla invanda tankar om mig själv, som jag inte längre har behov av. Tankar som inte gagnar mig det minsta. Alla dumheter som jag undermedvetet upprepat så många gånger att jag trott att de är sanningar. 

Som t ex:

• att jag inte begriper de stora sammanhangen, utan bara kan referera till det lilla
• att jag borde vara alltigenom god och att jag borde skämmas som klagar, när jag i hela mitt liv haft det så bra
• att jag inte är attraktiv
• att jag inte är tillräckligt kontrollerad, utan reagerar för hårt och flamsar för mycket
  
• att jag inte har tillräckligt med tålamod
  
• att jag måste visa att jag i själva verket kan mycket mer än det jag hittills gjort och att jag kan (och borde) skärpa mig och sätta igång och skapa framgångar för mig själv och andra
• att jag måste vara glad och inte visa min sorg
• att jag är en person som man tröttnar på, för att jag bara trampar runt i mina cirklar

Något sånt ... Ungefär.

Så tror jag att mitt underliggande neggo-snack låter. Med måsten och borden som pekar på de brister och fel som ligger bakom ...

Mycket har nog handlat om att vara tapper och ihärdig .... inte ge upp.

Samtidigt som jag skulle vara god och mild och förstående. Och det funkade ju jättebra i 45 år.

Och när det inte funkade längre (jag gick in i väggen) så blev jag erbarmeligt trött och uppgiven. Först med skam. Sedan med nyvunnen rätt att vila. Sedan med sorgen hängande över mig som ett spöke. Och här står jag nu som ett stort frågetecken.

VAD vill och kan jag göra nu? 

Rätt som det är

... så har det blivit RÄTT tillfälle att förändra.

Nu ska här städas.

I mina mentala rum ...