Man kan tolka andras texter på så många sätt.

Jag tänker bland annat på mail som vi skickar snabbt iväg till varandra. Jag fick mail av en person som jag inte hört av på mycket länge. Och hur jag läste in så mycket "mellan raderna" i det mailet . Och så svarade jag på mailet.

Men sedan slog det mig att jag kanske tolkat fel. Jag kanske svarade på det jag trodde att personen skrev om och inte på det den verkligen skrev.

Det kan gå snabbt att av misstag gå över gränserna ... Jag kanske svarade på mina egna projektioner, jag kanske inte tog mig tid att förstå och fråga vidare ...

Likaså här i bloggvärlden, kan vi tolka texter på så många olika sätt. och jag kan tycka att det är så bra att andra tolkar det man försöker säga. Det kan vara bra att se många olika tolkningar, för att verkligen se och förstå hur man själv egentligen tänker och beter sig.

Någon tyckte att jag gör mig till ett offer, i mina texter och tankar. Först slog jag bakut, men sedan förstod jag.

Man kan välja lycka, påstår ju Kay Pollak. Och det innebär ju att man kan välja bort annat. T ex välja bort känslor av att tycka synd om sig själv. Att inte förminska sig själv. Det skulle jag ju kunna göra. Låta bli att fastna i KÄNSLORNA. Känslorna av otillräcklighet, sorg, uppgivenhet. Jag kan ju se känslorna och sedan välja att inte stanna i dem.

Kay Pollak säger:

Alla tankar du tänker om dig själv går att ändra.

Han pratar också om att vi växer genom möten.

Att vi kan tänka att varje människa jag möter är en utsänd.

Med den tanken förvandlas den jag möter till någon som bjuder mig en möjlighet! En attack blir en utmaning! En människa som "skapar problem" för mig blir en utmaning. Varje möte blir en utmaning. Istället för att bli irriterad och arg på någon kan jag t o m börja skratta inom mig. Jag börjar tänka: Javisst ja, han/hon är utsänd. Vad är det nu han/hon visar mig att jag skall öva på?

/ur "Att välja glädje"

Och jag tänker att jag kan välja att se på andras "attacker" som prövningar och läxor. Och på mina egna "attacker" mot mig själv på samma sätt. Det är bara mitt rädda ego som är framme och vädrar sig. Det är inte jag.

Jag kan välja att se HELA mig, som är mycket större, än de tillplattande känslorna som ibland vill ta mig i besittning.

Jag behöver inte vara offer för mina känslor.

Jag kan välja att gå vidare.

Rapport från en grop:

Väntar på musiken.

Vill ha musik för att kunna skriva. Har satt på den i datorn, men alla konstiga uppstartningssträckor och procedurer tycks så långa. Precis som mina egna är.

Jag sov gott i natt och vaknade strax före nio, men somnade om. Och klockan ringde nio, men jag valde att somna om igen. Medveten om min värk i bäckenet. Ett slags tyngd längst ned vid ryggraden och svanskotan. Jag lägger mig på sidan och får värken förflyttad till ischiasnerven i höft och lår. Och hela tiden känslan av att skulderblad och axlar hamnat i ett alldeles tokigt läge.

När jag lyckas slappna av – i sängen vid insomnandet, eller sittande vid meditation, hoppar kroppen. Det rycker till i muskler i ryggen. Som om ryggen vill sätta tillbaka sig i det riktiga läget. Det ursprungliga. Det som jag har glömt bort.

Men jag längtar. Jag längtar också till det ursprungliga läget. Till självklarheten i varandet. I väntan på att hitta den rätta vägen, ligger jag i diket, vid vägkanten. Vill ständigt befinna mig i mellanrummet. Mellan dröm och verklighet. Vill finna kommunikationen mellan inre och yttre, mellan symbolvärlden och logiken, mellan bilderna och orden. Kan jag hitta symbiosen, tolkningarna, mitt eget språk. Mitt eget sätt att leva. Jag vill UTTRYCKA mig. Men, med äkta och ärliga ord.

Jag längtar efter att förlösas och då kan jag gunga fritt mellan olika poler och genom mellanrummen. DÅ behöver jag inte ligga ned och spela död. Då kan jag flyga och dansa.

Vill veta att jag kan, vill kunna och vill.

Vill vara och göra.

Vill välja.

Vill vila.

Vill. Allt.

På mitt sätt.

Med mitt eget val som mästaren.

Och ändå i dans med andra.

Jag vill kunna säga ja och överraskas av andra och av livet. Men utan att tömma mig. Jag vill alltid ha kvar. Ha mig kvar. Ha orken och energin kvar. Vill leva med balans i givande och påfyllning. Kanske måste jag lära mig att ta emot. Ta emot värme, energi, gåvor, omsorg bättre.

Men jag kan tycka att jag inte får i tillräcklig mängd.

Att jag känner mig ensam i tillfrisknadsprocessen. Att jag inte har tillräckligt med stöd. Att min ”mamma” sviker. Inte min riktiga mamma, men alla ställföreträdande mammor i form av läkare, Försäkringskassa, arbetsgivare, arbetsförmedling och andra auktoriteter som jag faktiskt är i beroendeställning till.

Jag skulle ju kunna vara min egen mamma, men det är som om jag inte räcker till att trösta mig - mitt barn.

Som om jag inte orkar föda fram det.

Jag värjer mig för fler förändringar.

Jag har fött färdigt.

Jag har inte kraften kvar att föda fler.

Alla krafterna rinner ur mig ….

Och den nya jag får aldrig någon chans. Hon ligger som ett ledset foster och sörjer över att ingen vill ta hand om henne och hjälpa henne att växa och glädjas i livet. Hon ligger inkapslad i ingemansland.

Och jag är på samma gång den lilla, den nya, som vill fram, och den gamla, den svaga, som inte orkar tömma ur sig mer …. Jag är barnet och mamman. Jag vill leva, men orkar inte fullt ut.

Jag lever halva liv. Halvt på-gång-att-bli-till-liv och halvt gammal-erfaren-liv. Ingendera rollen passar mig fullt ut. Jag passar inte i någondera kostymen. Jag känner ingen helhet, jag står i väntrummen.

Jag väntar på att nätverket ska byggas, att kommunikationen ska fungera. Att mattor ska rullas ut framför mina fötter, att ”någon” ska förbereda så att jag får leka och träna på att växa och vara jag. Och att jag samtidigt ska känna att jag får respekt för mitt gamla jag. För den just nu svaga person jag är. Den svaga person som så innerligt gärna vill komma vidare.

Vidare och vidare.

Inte skynda, men växa.

Göra gott, må gott, vara gott.

”Någon” lär vara jag. Allt kommer tillbaka som en måste-själv-bumerang. Allt jag kastar ut. Alla mina infall, idéer och viljor.

Jag måste själv iscensätta.

Jag måste vara idéskaparen, planeraren, utföraren och slutföraren.

Själv.

Och jag orkar inte det.

Jag orkar inte med allt ansvar.

Jag orkar inte göra alla roller i filmen själv och samtidigt finansiera, producera och regissera.

Jag vill finnas i ett sammanhang där min konstnärliga egenart värdesätts i kollektivet. Jag vill vara bland andra skapande människor som är generösa. Vi kan väl ge varandra. Hjälpas åt. Jag vill ha möjligheten att pröva mig fram. Jag kan inte dra i alla trådar själv och samtidigt se allt klart framför mig. Jag kan inte garantera att jag lyckas. Att jag orkar. Att jag är ”lyckad” …

Men jag vill ha chansen att försöka …

Lycklig den som

kan konsten att

"bara vara" den den är!

Dit vill jag också komma. 

Fru Fundersam jobbar mycket med sig själv och sina olika stämningar och känslor. Ibland blir ledsnad och sorg och trötthet överväldigande och negativ, ibland kan jag acceptera och vara i de stämningarna och tillstånden, utan att det tar ner mig.

Det KAN ju vara skönt att vara ledsen också.

Det kan vara tillåtet att vara trött.

Känslan påverkas av hur jag tänker om den.

Om jag är besviken över att jag blir ledsen och trött, blir det värre, än om jag tar tröttheten som den är. Kanske kan jag då t o m slippa att bli ledsen.

Jag behöver inte vara ledsen för att jag är trött,

jag behöver bara vila!

Det allra mest åtråvärda, vore om jag kunde välja bort de värderande tankarna om mig själv, min förmåga, mitt tillstånd.

Om jag kunde låta bli att kritisera och värdera mig,

skulle jag kanske också slippa bli så trött!

Och då vore jag snart nöjd och lyckligare.

Men, kan man detta?

La Famiglia skrev så här i en kommentar till ett tidigare inlägg här i bloggen:

Jag har ju lett en studiecirkel kring filmen Såsom i himlen, och jag har läst boken /Att välja glädje/ som bakgrundsmaterial. Det är ju egentligen ganska kaxiga påståenden han kommer med. Det är ju oerhört intressant att höra vad du känner inför dessa påståenden om att man kan välja lycka. Tror du på det, kan du ta det till dig, och kan det i så fall förändra ditt liv i en positiv riktning.

Personligen tror jag att det ligger en del i det Kay Pollak skriver, men jag tror inte det alltid för alla människor är så himla lätt att välja.

Jag vill tro att man kan sträva efter att kunna välja. Men så klart att människor har olika förutsättningar för att klara detta, beroende på var man befinner sig, hur ens liv ser ut, hur skör man är.

Det går ju ALDRIG att KRÄVA av andra att de ska välja lycka. Inte av sig själv heller. Men det går nog för alla att lära sig att förhålla sig på ett nytt

sätt till sig själv och sin omvärld. Om man har möjlighet, vill och vågar.

... tror jag. Vad tror du?

(Jag har en ny omröstning)

Kay Pollak skriver*:

Mina tankar om andra människor är

meddelanden till mig - om mig själv.

---

Jag ser det jag önskar se 

---

I varje möte med en annan människa

kan jag få reda på något om mig själv.

 

 *) i boken Att välja glädje

Detta läste jag just nu

och funderar över de senaste dagarnas reaktioner

och tankar. Vad lär jag mig om mig själv? 

Varför har jag tänkt att andra tycker att jag inte duger?

Att de ställer krav. Att de är besvikna på mig.

Och varför har jag tänkt att jag är för trött, har för ont,

inte duger, är hopplös ... Att jag är fångad i en fälla,

som jag inte klarar att ta mig ur. Att det är ledsamt att vara

trött. Att det är jobbigt att vara ledsen. Att det är synd om mig

som är så eländig ...

Tänk om jag skulle tänka något annat ...

Vad skulle då kunna hända? 

Skulle lycka kunna vara ett val, frågar Kay Pollak i boken .... 

Jag läser vidare.

Men, man får tända sin inre sol i stället.

Med all sin kraft försöka vända humöret.

(Det är inte lätt alltid, ska gudarna veta.)

Läste i Kay Pollaks bok följande:

Som jag tänker - så blir det.

Så därför tänker jag bara soliga tankar från och med nu ... 

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Världen ligger öppen ....

Vad sägs om:

• sagoberättare
• symbolpedagog
• kulturpedagog
• skrivarpedagog
• skapandepedagog
• trivselkonsult
• handlare med rättvisevaror, eller
  
• författare?

Livs-tema-ord som beskriver min vemodiga sida:

• Sorg
• Längtan
• Tomhet
• Skuld
• Utanförskap
  
• Otillräcklighetskänsla
  

Livs-tema-ord som beskriver min energirika sida:

• Sprudlande
• Kreativ
• Galenglad
  
• Nyfiken
• Njutare

Och kanske behöver jag alla ingredienser för att vara jag ... 

Men tänk att man kan beskriva sig själv och sitt liv på så många sätt!

Hur många olika berättelser skulle det inte kunna bli ....