Gör något istället för att tjata!

Så kan jag tänka om mig själv och mina tröttsamma funderingar.

Och då blir jag bara ÄNNU tröttare.

Och skulle då anledningen till att jag inte är pigg och arbetsglad

vara att jag inte älskar mig själv?

Njaaa.

Sådär lätt är det inte.

Men kanske går det att tråckla sig vidare in i snårskogen av bakomliggande orsaker och framåtblickande möjligheter ... Jag får acceptera, gilla läget, vila lite först och sedan vänta in nästa steg i denna vandring mot något bättre ...

Måste vila från tankearbetet en stund nu.

Återkommer senare. 

Du kan hela ditt liv, kapitel 2:

Författaren kommer fram till att alla problem som vi tror oss ha,

är tecken på underliggande problem.

Louise Hay förklarar att en person som klagar t ex

över sin övervikt och skyller allt på sin övervikt,

inte har övervikten som det största problemet,

utan det underliggande problemet - att den inte älskar sig själv

sådan den är.

Då hjälper ingen vanlig diet.

Det ska till en MENTAL diet – att avstå från negativa tankar.

Jag lär mig se att problemet är att jag inte älskar mig själv.

Det andra mantrat slutar:

Jag föredrar att höja mig över mina personliga

problem nu för att erkänna

det storartade i min existens.

Jag är helt och fullt villig

att lära mig att älska mig själv.

Allt är bra i mitt liv.

Och jag fortsätter läsa, villig att ge boken en chans och att försöka förändra mitt tankemönster, som i ärlighetens namn har MÅNGA negativa tankar inbakade bland de positiva ....

Allt kan man inte svälja ...

... inte när man är KRITISK till sin läggning.

Och kritisk blev jag antagligen för att jag bedömdes så mycket ...

och för att jag gick i en skola där man uppmuntrades till att vara kritisk ...

och för att jag tränat in det sättet att tänka ...

Fru Fundersam har börjat läsa boken Du kan hela ditt liv. Om intresset håller i, tänkte jag kommentera det jag läser, medan jag läser det. Louise L Hay heter författaren till denna bok. Hon skriver att  "Varje tanke formar vår framtid" och att "Det vi tänker om oss själva blir verkligt för oss". Det handlar alltså om ansvar. Att vi ska ta ansvar för HUR och VAD vi tänker och därmed också för hur vårt liv gestaltar sig. Så långt är allt väl, tycker Fru Fundersam.

Men när hon menar att "All sjukdom kommer från en oförmåga att kunna förlåta", blir det värre. Så kan man kanske tro, men absolut inte påstå att det förhåller sig, tycker jag ... I så fall skulle det ju innebära att individen fick skylla sig själv och riktigt så enkelt kan jag bara inte tro att det är. Att det är ens eget fel om man får cancer, t ex.

Däremot gillar jag delar av den vers, som författaren upprepar i varje kapitels slut. Ett slags mantra, för att påverka sina egna tankar:

" ---

Jag tror på en kraft,

som är mycket större än jag

och som strömmar genom mig varje ögonblick

varje dag.

- - -

Jag litar på denna kraft 

och detta förnuft eftersom jag förstår,

att vad jag än behöver veta uppenbaras för mig,

och vad jag än behöver kommer det till mig,

vid rätt tidpunkt, på rätt plats och i rätt

ordning.

Allt är bra i mitt liv." 

 Att inombords tala sig tillrätta, till lugn och godhet. Att vända sina kritiska och nedlåtande tankar till hoppfullhet och förtröstan.

Det tror jag kan hjälpa oss en bit på väg!!!

Du är vad du bär ...

Är jag? 

Är jag de kläder jag bär,

eller den bil jag kör,

eller den bostad jag bor i,

eller märket på den hudkräm jag använder,

eller det yrke jag ägnar mig åt,

eller den hundras jag valt,

eller mina barn,

eller min nationalitet,

eller min ålder?

Är det JAG?

Ja, det kanske det är, för den som känner sin identitet stark

i detta att ha vissa "attiraljer", "märken", "bilder", "tydliga saker

att peka på" ... För den som vill bli förknippad med någon/något

som den uppfattar som bra, eller tror att andra uppfattar som bra. 

Men, Fru Fundersam vill inte köpa ytan/ generaliseringen/ grupptillhörigheten så lätt. Det finns så mycket mer att hitta

inne i oss individer.

Skit samma hur vi klär oss. 

Läste på en blogg att det var svårt att bestämma sig för om det

var skönt eller tråkigt hemma, när alla gått iväg till jobb och skola ... 

Att det var så tomt!

Kom då att tänka på  att jag nästan aldrig känner så längre.

Att det är tomt och tråkigt att vara ensam.

Därför att jag numera lärt mig att uppskatta ensamheten

och inte känner mig ensam med mig själv, utan i sällskap med mig själv.

Jag har ju alltid mig själv att tillgå för att ta mig för vad jag vill.

Däremot kan jag numera definiera tydligare att jag dränerar mig om jag är i sällskap med andra för länge. Jag behöver återhämtningen - tiden med mig själv. Jag är allt min allra bästa vän.

Jepp! 

Nytt år.

Nya förhoppningar.

En helt oskriven bok framför var och en ...

Men också tankar om jaget i världen, oavsett tiden.

Eller jagets olika identiteter i tidsvärlden, i den geografiska världen och i känslovärlden.

När man färdas mellan geografiska platser, som Fru Fundersam nyss gjort, färdas man även mellan tider. Och olika identiteter, kopplade till då och nu, här och där ...

Frun är ute och reser och färdas också känslomässigt mellan olika identiteter - den generösa värdinnan, mamman - god men också jobbig, den rara mormodern och farmodern, svärmodern ... , hustrun, före detta hustrun, före detta svärdottern, systern och dottern. Den lilla dottern, den svårhanterliga tonårsdottern, den unga duktiga dottern, den medelålders dottern ... Och nu också den enda dottern. Hon som ska fylla alla hål av saknad.

Allt i ett virrvarr.

Och ändå just genom alla känslostormarna, växer en helare kärna fram i mig. Ett balanserat jag. Åtminstone en stund. Sitter på tåget och läser. Tittar mig omkring. Ser Herrn försjunken i sin ljudbok ... Känner mina egna konturer tydliga. Mitt eget jag - allt som det härbärgerar.

Men jaget är skört.

Och hemkommen idag, till den "nya" hemorten, kryper sjukdomsidentiteten fram igen. Här, där jag besökt doktorn och Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och kuratorn och sjukgymnasten. År efter år. Här där jag varit den trötta Fru Fundersam. Hon som "går hemma" och inte längre kan jobba. Hon som sitter i Fru Fundersamhuset och "gömmer sig". När jag ser gatorna i kommunens centralort ... när jag passerar vårdcentralen .... väller gråten upp - mitt ynkliga jag.

Synd-om-tyckar-jaget.

Tycka-synd-om-mig-själv-identiteten.

Utanförskaps-känslo-jaget.

Och den ömkliga lilla Frun har rester från ett barn-jag i sig. Det barn-jag som inte kände sig tillräcklig. Det barn som kände sig utanför och udda. Inte tillräckligt tjejig tjej. Inte tillräckligt smart i skolan. Inte tillräckligt vanlig. Inte tillräckligt älskad?

Bräckel-Fia.

Så nu är det dags att gå och snyta sig och ta fram en av alla andra identiteter: Klok-Frun, Mogen-mamman, Stadig-varanden, Skaka-av-sig-skojaren ....

För de finns ju också därinne i Frun.

Och det nya året?

Det blir väl som det blir.

Kanske helt enkelt så som jag gör det till ...

I reklamtexten till en aktuell bok läser jag att:

"Genom att utveckla din medkänsla, både med andra

och med dig själv, kan du fatta kloka beslut"

Och det köper jag!

Men inte boken, för nu är

pengarna slut ... (Klokt beslut :-)