Frun har besökt utställningar idag.

Sett "skrotkonst" - fantastiska skapelser gjorda av skrotdelar - av Johan Mauritzon

Och bildvävnader föreställande stränder med stenar och hav Git Alberg.

Att prata med moster

och mamma och pappa,

kan verkligen vara givande.

Om gamla tider.

Om allt som de minns.

Och det kan vara svårt att tänka sig

att familjen har den bakgrund som den har.

Att ena släktgrenen för några generationer sedan, satt och groggade på en veranda i en ståtlig sommarvilla byggd av pengarna från en träpatron. Att de satt där i godan ro, och såg röken från staden, när hela Sundsvall brann ned. (1888).

Och mamma och moster berättar om sin barndom i samma sommarvilla, när de tillsammans med syskon och kusiner, varje namnsdag hela somrarna klädde ut sig i gamla 1880-talskläder: bahytter, krås, sidenklänningar, randiga kostymer .... Och sotade sina ögonbryn med eldad kork ...

Hur de skjutsade varandra i den gamla 1800-talsbarnvagnen nerför den gräsbevuxna vägen. Hur det ställdes till med bröllop ute i sommarvillan, med vackert porslin och silverbestick,  lyktor i träden och krattade grusgångar ...

Och nu är ingenting kvar av den forna "glansen". Alla är vi vanliga medelklass-medelsvenssons och har svårt att förstå hur släktingarna förr varit "överklass/uppkomlingar". 

Att jag har denna historia?

Också. 

Hur har det präglat mig??? 

Sveda, värk och bränn

Nerverna i kläm

Stel i varje lem

... och lägger sedan ned det på kudden.

(Låter som "Jag lyfter ögat, mot himmelen ...)

God natt!

Må det bli en fin dag imorgon!!! 

Hur länge kommer det att vara ett begrepp?

En tidsavskiljare.

Året var 2001. 

När Frun var liten och åkte i den gamla folkabubblan,

sjöngs det ofta i bilen.

I stämmor klämde vi i med:

Alla fåglar kommit re'n

Alla fåglar kommit re'n, vårens glada gäster.
Vilken fröjd i solens sken,vilka sångarfester!
Lärkan drillar högt i sky, våren är ju evigt ny.
Jordens högtid börjar gry, sprider fröjd åt alla.

När Frun surfade sent på natten,

hittade hon denna dikt av Gustaf Fröding:

SIRI OCH LELL-GUSTAF

    (En kusinhistoria)

Siri, liten hoppetossa,
skrattar och spektaklar jämt,
kinderna av glädje blossa
efter varje lyckat skämt.

Blå är den av mamma sydda
klädningen och snäv och kort
och de näpna holkbeprydda
benen sprattla immerfort.

Och små namnamsmorda händer
riva i kusinens hår
och hur pilten än sig vänder,
alltid lilla tösen rår.

Gustaf, liten tafatt drummel,
grinar först liksom en varg,
älskar ej det vilda tummel,
slutar med att bliva arg.

Och i vredesmod nu barka
lekkamraterna i hop,
slåss och tumla om och sparka
under gråtbemängda rop.

Siri äntligt om förskoning
hårde, vilde segrarn ber.
Den beviljas och försoning
ur förgråtna ögon ler.

Sedan uti endräkt lekes
"herrskap" eller något slikt,
utav sand i solen stekes
småbröd, mjukt och magnifikt.

Så de växte upp tillsamman
under ständigt gnabb, de två,
stundom rådde tvedräktsflamman,
stundom vänskapen fick rå.

Än i dag de två kusiner
leka samma lek igen.
Ständigt växla deras miner
mellan sött och syrligt än.

(1883, i ett brev från Fröding till kusinen Siri) tryckt 1916

Trudelutten blir idag en dikt av Lina Sandell.

Som också är en psalm.

När Frun var liten sjöng vi den vid läggdags, på Kyrkans barntimmar, i Söndagsskolan och i skolan ...

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

Gläd dig då, du lilla skara:
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnens sanna väl allena.