Vemod och melankoli,

läser jag om på många bloggar idag.

Det är väl omställningen till hösten,

som gör oss sådana.

Sorgsna, längtande, tomma.

Herrn och jag har just tagit en promenad efter ösregnet och tittat på vattendroppar som glittrade av de låga solstrålarna i träden.

Vi har tänt i kakelugnen, så en skön värme sprider sig snart i Fru Fundersamhuset. 

Och Frun har poppat popcorn och ska sätta sig framför teven med Herrn.

Och kaffe ska det också bli.

Och snart: Upp till kamp!

Få se om inte modet vinner över vemodet snart ändå .. 

Här är en alldeles fantastiskt vacker sång:

Jag ger dig min morgon 

Återigen gryr dagen vid din bleka skuldra

Genom frostigt glas syns solen som en huldra

Ditt hår det flyter, över hela kudden

 

Om du va vaken skulle jag ge dig

allt det där jag aldrig ger dig

men du, jag ger dig min morgon

jag ger dig min dag

 

Vår gardin den böljar svagt där solen strömmar

Långt bakom ditt öga svinner nattens drömmar

Du drömmer om nåt fint, jag ser du småler

 

Om du va vaken...

 

Utanför vårt fönster hör vi markens sånger

Som ett rastlöst barn om våren dagen kommer

Lyssna till den sång, som jorden sjunger

 

Om du va vaken...

 

Likt en sländas spröda vinge ögat skälver

Solens smälta i ditt hår kring pannan välver

Du, jag tror vi flyr, rakt in i solen

 

Om du va vaken...

 

av Fred Åkeström

Lyssna här på Cajsastina eller här på Fred själv eller här på Håkan. 

I vems händer lägger du ditt liv? I vems händer lägger du ditt liv? I vems händer lägger du ditt liv?

Den som endast söker applåder utifrån har lagt hela sin lycka i andras händer.

Det händer ingenting om man inte gör någonting.

Lars Malmborg (1971-)

Frun ska nu ta sig i den berömda kragen.

En liten stund i alla fall.

God morgon!

Kylan avtagit lite, tror jag.

Solsken och gott humör.

Det blir inget trädgårdsarbete idag för Frun,

men kanske något annat skoj.

Frun har ikväll lassat grus över en duk

och gjort klart en gång.

Och knät värker.

Men det blev fint.

Och Frun är nöjd med sitt lilla jobb.

Nu är himlen nästan svart, med ljusblå stråk

och grå moln vid horisonten.

För en timme sedan var färgerna röda, lila, orangea, gula ...

Det är härligt att bo på landet och ha tillgång

till himlen och horisonten.

Nyss gick jag in för att ta en kopp kaffe och en smörgås.

Jag trodde att klockan var två, och så var den redan halv fem.

I trädgården, när jag får gå och drömma ...

flytta några astrar till en bättre plats,

rensa lite här och där,

plutta ner nya små taklöksbarn mellan stenarna i kryddlandet,

fundera över hur jag ska göra nästa grusgång,

hur den ska slingra sig ... 

Impulserna kommer till mig.

Jag känner en kreativitet bubbla i mig.

Kanske för att jag först får vara ifred.

Vara trygg i lugnet.

Och då spelar inte den jagande tiden någon roll.

Då är det känslorna och "skapandet" som tar över.

Inte prestationerna, tiden, nyttan ... 

Att ha en människa intill sig, som har ett annat tempo i sig

än vad jag har, kan vara stressande.

Både om jag är snabb och den andre långsam,

och om den andre är snabb och jag långsam.

Hur gör man för att hitta sin kontur? 

Lite sommar är det ändå kvar ....

I sommarens soliga dagar

vi gå genom skogar och hagar.

På färdens besvär, ingen klagar.

Vi sjunga var vi gå. Hallå! Hallå!

Du som är ung,

kom med och sjung

och sitt ej hemma slö och tung.

Vår sångartropp

han gångar opp

på kullens allra högsta topp

i sommarens soliga dagar.

Vi sjunga var vi gå.

Hallå! Hallå! 

Häpp!