- Titta här kommer jag med Wienerbröd, sa pappa.- Ja, men du vet jag inte tål wienerbröd, svarade mamma.- Jo, men det är väl klart att du tål wienerbröd, alla tål ju wienerbröd ....Och så fortsatte det i tio år.Ungefär så, berättar pjäsförfattaren Anne-Marie Berglund om kommunikationen mellen hennes föräldrar. Och om hur många av oss aldrig definierar oss själva tillräckligt starkt, utan låter andra definiera oss.Jag har just lyssnat på hennes pjäs Samtal om en hund.Vi fastnar med våra föräldrar, eller syskon eller vänner, menar hon. Och sedan kommer vi att spela samma overkliga roller hela tiden, ända till slutet. Utan att någonsin bli verkliga och sanna.Kanske ett väl svart sätt att se på tillvaron, men ändå tangerar det en upplevelse som jag känner igen. Att ibland får jag inte fram mig själv i det jag säger och gör, utan bara den andres bild av mig. Som om jag ser mig själv utifrån. Med den andres blick.Nu jobbar jag med att titta inifrån och ut. Med mina egna ögon.Inte med andras.