Livets gunga, livets vågor ...toppar och dalar.Ingenting varar för evigt -livet är en rörelse.Höjden kräver rörelsen nedåtBotten kräver rörelse uppåt.Våga vara vågen.Lyssna på en betraktelse av Lina Sjöberg på Tankar för dagenKlicka vidare på torsdag 1 februari 2007 06:50.

Konstnären och fotografen Sally Mann ställer ut sina bilder i Stockholm på Kulturhuset. Hon fotar sina barn, ofta nakna. Det väcker skilda känslor hos betraktaren. Hör henne berätta och se webbteve från Kulturnyheternaoch webbteve från SvD. Vad tycker du? Får man göra konst av allting?

Denna dag... blev en dag med snöskottning, hämtning av dotter och dotterdotter vid tåget, lek och matlagning ... Och jag har bakat semlor. Och bloggat lite.Och fortfarande har jag en gnutta energi kvar.Men jag längtar lite efter att få ro att meditera, läsa och vila.Ska sätta mig och sticka en stund - det ger ett slags avslappning det med. Och jag behöver "balansera" mig.

Sorgen går över, heter det.Och det gör den kanske till slut, men vad kommer då efter?Tomhet? Kris? Glädje? För mig har nya sorger kommit vartefter.* Sorgen vid skilsmässan var kanske den första stora sorgen i vuxen ålder* Sedan sorgen att inte dagligen kunna vara med alla sina barn* Så sorgen över förlorat yrke* Sorgen att mista sin syster* Sorgen att mista sin ork* Sorgen över att inte räcka till för alla som man vill räcka till för* Sorgen över att mista sitt jobb* Sorgen över att inse att man gömt sin själ ...Håhåjaja... Och nya sorger kommer det att bli.Så det handlar om att orka leva med sorgen och att samtidigt kunna hämta kraft från annat håll. Sorgen kan omvandlas till skönhet också.Till längtan.Till kärlek.Här är resultatet från min förra omröstning:Har du upplevt riktigt rasande, nattsvart, sårig sorg? Nej 20.7 % Nej. Men jag är rädd för att göra det 17.2 % Ja. Och jag har inte tagit mig igenom den än. 17.2 % Ja. Men jag har numera bara kvar saknaden och lever inte längre i sorgen. 44.8 % Totalt har 29 personer röstat.Omröstningen startade 2007-01-28 22:53TACK ALLA NI SOM VAR MED OCH SVARADE!

Under många år klarade jag inte av att vara ensam. Jag var ju van att leva i familj, att ha personer omkring mig. När skilsmässan blev ett faktum (för många år sedan) och barnen skulle vara hos sin pappa i några dagar, höll jag på att bli tokig. Jag kunde inte laga mat till mig själv. Inte känna glädje. Inte företa mig något ...Vad skulle jag göra? Hur skulle jag överleva helgen? Var det meningen att livet skulle sluta så här?Ganska snart blev jag förälskad och började leva i ett nytt förhållande. Utan att först ha lärt mig att leva med mig själv. Leva med mig själv som min bästa vän. Lita på mig själv. Vara glad i mig själv.Under min långa sjukskrivning (som pågår nu) lär jag mig det. Det börjar gå riktigt bra. Jag GILLAR att vara ensam långa stunder. Jag tycker om friheten. Jag tycker om att känna att jag är bra.Men för den skull avsäger jag mig inte vänskap och kärlek till andra. För det är OCKSÅ nödvändigt! Man kan ha både och!!

Den här bilden har jag använt för länge sedan i ett inlägg, men använder den nu igen, som illustration till vad jag skriver nedan.Kärlek i ett förhållande, är inte att klamra sig fast, att sammnsmälta så att ingen kan stå stadig på egen hand. Då har kärleken gått snett och blivit medberoende.För att kunna leva i kärlek må vi kunna känna kärlek i oss själva först. Innan vi klamrar oss fast vid någon annan.

Det har ju diskuterats huruvida vi ska ha en litteraturkanon i skolan. (En lista med titlar som alla ska läsa).Jag tycker INTE att vi ska lära barn läsning på det sättet. Barnen är på så olika nivå med sin läsning, att de måste få välja böcker efter var de befinner sig. Alla kan inte läsa samma titlar efter en lista. Läraren kan däremot vara med och leda varje barn fram till den bok som barnet klarar och har lust till. En del barn måste få höra böcker läsas och andra måste få hjälp med läsningen på annat sätt.Jag tycker däremot att det är viktigt att prata om de böcker man har läst. Det är ju först när vi delar läsupplevelser (eller upplevelser) som vi kan lära oss att det finns olika sätt att se på samma sak. Det finns alltid något att lära av varandra. Och på så vis lär jag mig att min åsikt också alltid är värd något för andra!!!

Jag läste många böcker som barn, men blev aldrig storläsare. Kanske för att jag var så glad i att leka och att spela teater ...Som vuxen har jag läst litteraturvetenskap och jobbat med böcker och läsning. Det har varit intressant. De flesta som arbetar med böcker var ju hängivna storläsare som barn, men jag har aldrig kommit dit. Ändå njuter jag av böcker. Av att bläddra i dem, läsa om dem, läsa dem, analysera dem ... Som utmattningsdeprimerad har jag också upplevt sorgen av att inte kunna läsa. Jag kunde verkligen inte förstå vad jag läste. Jag orkade inte hålla isär bokens olika personer, händelser och tankar. Jag kunde inte begripa orden. Jag fick ingen rytm i språket. Jag såg inga bilder framför mig när jag läste.För att komma tillbaka till läsningens glädje, började jag så småningom med att välja enkla böcker som jag kände LUST till. Och så småningom fungerade läsningen igen. Nu kan jag läsa i stort sett alla böcker. Men jag väljer BARA de jag har lust till. Jag väljer aldrig böcker "som jag borde ha läst".Livet är för kort för att plåga sig igenom böcker.Böcker ska läsas med LUST!!!!Sedan är det ju så, att ju mer man läser, desto lättare har man att komma över eventuella motstånd, som kan kännas i början på böcker.