Jag funderar över min egen förmåga till att vara öppen och flexibel. Jag vill inte alltid vara tillgänglig. Jag vill ha rum för mig själv ibland.

Det är ju annars så trevligt när någon ringer i telefonen, skriver ett brev, bloggar med en eller kommer på oväntat besök ...

Men, jag måste erkänna att jag har börjat låsa ytterdörren. Jag vill inte att det plötsligt står någon mitt i min verklighet. För så gör de ofta här på landet. Kliver rakt in utan att knacka ...

De får komma in, men jag vill hinna sätta på mig kläderna först. Eller åtminstone vakna ... Jag har ju inte "vanliga" tider & fasoner. Sitter inte klädd och presentabel klockan sju på morgonen. Har för den delen inte välstädat och nybakta kakor heller, men det tycker jag heller inte att man behöver ha.

Jag förstår att detta kan tyckas udda för många, som lärt sig ordning & reda, rent & fint, klädd & beredd ...

Här är en riktigt fin betraktelse över meningen med att ha en kökssoffa: KLICKA HÄR!

Och en riktigt gammal och fin kökssoffa har jag.
I den får gäster gärna sitta.
Men, som sagt: hos Frun kan man inte alltid kliva rakt in.
Man får knacka först!

... med min promenadkompis.

Om hur det sker - gång på gång - att vi som patienter får gå på undersökning efter undersökning hos olika läkare och aldrig får hjälp. Man blir bara sjukskriven. Ingen tar reda på vad som är fel och hur man ska komma tillrätta med problemet.

Ibland kommer man till en specialist. Men om symtomen inte passar för specialistens forskning, så får man ingen vidare hjälp. Ibland söker man distriktsläkaren, men får bara telefontid ...

Och så slår jag på radion när jag kommer hem och hör just nu på Studio Ett,om läkarbrist och läkare som inte ids jobba på vårdcentraler. Patienter som anses "för svåra" .... Och andra arbetsmiljöproblem.

Har sjukvården tappat bort OMVÅRDNADSTÄNKANDET? Har sjukvården tappat bort relationstanken?

Det är inte roligt att gång på gång "dra sin historia" för nya personer.
Som inte har tid.

... för att hämta post & mata fåglarna.

Det är fågelkvitter i luften. En granne kom farandes på sparken. En annan vill ta en promenad med mig.

Så nu sätter jag på mig täckbyxorna och går en större runda!

Visst är det märkvärdigt!
Att alkoholen tar en så enorm plats i vår kultur.

* Vi förväntas alla att lära oss "hantera" den
* Det anses tjusigt att bjuda på olika sorters alkohol
* Varje tidning med självaktning har en sommelier som uttalar sig om nya viner
* Vi ska smaka allt, men dricka med måtta
* Den som tackar nej, blir ifrågasatt - om det inte är en gravid kvinna förstås
* Det är skamligt att bli onykter
* För ungdomar verkar det däremot vara ett tecken på mannamod
* Den som är beroende av alkohol, anses som otillräknelig och en sämre sort
* Kostnaderna för alkoholens skadeverkningar är enorma för staten
* Staten vill sälja all alkohol och tjäna pengar på den
* Staten vill också bestämma när och var alkoholen ska säljas

Alter Ego har skrivit mer i ämnet här

Alma Mater skriver om beslutsångest idag. Vad hon ska börja med. Det tråkiga först ....

Och i en kommentar svarar jag henne så här:
Sådär har jag också alltid tänkt förut: att jag måste göra det tråkiga först för att sedan få det roliga som belöning.

Men nu gör jag tvärtom: det roliga först - för att bejaka lusten och få fart!!!! Och sedan struntar jag i det mesta av det tråkiga och gör bara det som är absolut nödvändigt.

*flinar stolt över min nyvunna strategi*

Det snöar och luften är grå.
Idag har Frun satt på sig sin röda tröja med rosa och orangea ränder. Piggar upp en sån här dag!

När jag var liten fick man inte blanda rosa och orange. Det var bland det värsta färgkombinationer som fanns, sas det. Och eftersom jag då trodde att det som andra sa var sant och riktigt, så lärde jag mig det.

Inser nu hur mycket jag lyssnat på andra och hur lite jag litat till mitt eget tycke och smak.