Marydel

30 januari 2008 15:45

Känner igen mig så väl....det där med att man VILL kunna "knäppa på fingrarna* och bli bra!...tänk om det vore så enkelt... ;) Det är klart att vi själva bidrar med det största av arbetet med att må så bra som möjligt men ta hjälp, sök hjälp, proffesionell hjälp - meditera kanske? osv. osv. . . . . Efter regn kommer solsken!

Fru Fundersam

30 januari 2008 15:57

Hej Marydel! Tack för din kommentar!!
Ja, det är svårt när det finns en skillnad i hur man är och hur man skulle vilja vara. Och visst finns det mycket att lära av andra. Om acceptans. Om att inte ställa för höga krav på sig själv ...

Pia

30 januari 2008 17:22

Hej Frun!
En dag i taget tar du dagen för vad den är .
Hur du tolkar livet är vad du vill göra av det ..
Vad du känner är vad du är , rätt eller fel bestämmer du.
Livet är svårt och lätt beror på hur vi gör , känner , ser och hör
glöm int e DU är viktig i ditt liv .
Stor Kram och ta hand om DIG!
Många varma tankar till dig

Mrs, F

30 januari 2008 17:41

Jag tycker det växlar från period till period, en bättre period (hälsomässigt) eller en sämre.

Som idag när det är tungt så tänker jag: Vi blir aldrig friska! Punkt. Det är ingen idé att överhuvudtaget tänka i de banorna.

En bättre dag tänker jag: Att någon dag i framtiden kanske jag kan komma tillbaka till arbetslivet i någon form, på någon nivå...Och så tänker jag på det jag fortfarande klarar av i alla fall.

Ibland kan jag tänka att ordet "Acceptera" ligger väldigt nära orden "Ge upp"...

Varma hälsningar från en som snart har provat allt!

Fru Fundersam

30 januari 2008 19:16

Tack, Pia och Mrs F.
Jaget är ju känslorna, tolkningarna, tankarna,
förväntningarna, förhoppningarna ...
och det är ju jag som känner och tänker allt det där. Att dt går. Eller att det inte går. Att alt är bra. Eller att det inte är bra.
Svårt att veta varför vi hela tiden värderar sjukt och friskt som bra eller dåligt. Jag läste i en artikel idag, att det värsta vi kan göra är att fördöma svagheten. Hos oss själva och hos andra. Jag tror att det är det jag gör - fördömer min svaghet. Och så känner jag en sorg för att jag upplever min oförmåga. Det får jag jobba med ...
Tack för er uppmuntran!

Tant Tagg

2 februari 2008 12:40

Ja, hur gör man?

Om mn bortser från omvärldens eller försäkringskassans syn på sjukdom och krav på friskhet,så vad är då sjukdommen som man vill bli frisk ifrån?
Vad är det för skillnad på utmattningsdepression och depresson t.ex.?

Jag tror att storleken på den egna acceptansen också bidrar till måttet på den egna friskheten - ja, eller sjukdommen om man så vill.
Själv kommer jag aldrig att bli den jag var före min arbetskada och allt vad den förde med sig. Men frågan är om det som är friskt eller sjukt handlar om att känna igen sig själv igen, när man har tappat bort sig?
Är det idenfiktationsproblemet med det nya jaget som är svårigheten eller är det sjukdomen i sig?
Alla har vi vårt kors att bära, skrev min vän Per en gång som en kommentar på min blogg.
Det är sant.

Fru Fundersam

2 februari 2008 16:41

Ja, det är väl det som livet också innebär, att vi ska bära våra kors ...