Nytt år.

Nya förhoppningar.

En helt oskriven bok framför var och en ...

Men också tankar om jaget i världen, oavsett tiden.

Eller jagets olika identiteter i tidsvärlden, i den geografiska världen och i känslovärlden.

När man färdas mellan geografiska platser, som Fru Fundersam nyss gjort, färdas man även mellan tider. Och olika identiteter, kopplade till då och nu, här och där ...

Frun är ute och reser och färdas också känslomässigt mellan olika identiteter - den generösa värdinnan, mamman - god men också jobbig, den rara mormodern och farmodern, svärmodern ... , hustrun, före detta hustrun, före detta svärdottern, systern och dottern. Den lilla dottern, den svårhanterliga tonårsdottern, den unga duktiga dottern, den medelålders dottern ... Och nu också den enda dottern. Hon som ska fylla alla hål av saknad.

Allt i ett virrvarr.

Och ändå just genom alla känslostormarna, växer en helare kärna fram i mig. Ett balanserat jag. Åtminstone en stund. Sitter på tåget och läser. Tittar mig omkring. Ser Herrn försjunken i sin ljudbok ... Känner mina egna konturer tydliga. Mitt eget jag - allt som det härbärgerar.

Men jaget är skört.

Och hemkommen idag, till den "nya" hemorten, kryper sjukdomsidentiteten fram igen. Här, där jag besökt doktorn och Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och kuratorn och sjukgymnasten. År efter år. Här där jag varit den trötta Fru Fundersam. Hon som "går hemma" och inte längre kan jobba. Hon som sitter i Fru Fundersamhuset och "gömmer sig". När jag ser gatorna i kommunens centralort ... när jag passerar vårdcentralen .... väller gråten upp - mitt ynkliga jag.

Synd-om-tyckar-jaget.

Tycka-synd-om-mig-själv-identiteten.

Utanförskaps-känslo-jaget.

Och den ömkliga lilla Frun har rester från ett barn-jag i sig. Det barn-jag som inte kände sig tillräcklig. Det barn som kände sig utanför och udda. Inte tillräckligt tjejig tjej. Inte tillräckligt smart i skolan. Inte tillräckligt vanlig. Inte tillräckligt älskad?

Bräckel-Fia.

Så nu är det dags att gå och snyta sig och ta fram en av alla andra identiteter: Klok-Frun, Mogen-mamman, Stadig-varanden, Skaka-av-sig-skojaren ....

För de finns ju också därinne i Frun.

Och det nya året?

Det blir väl som det blir.

Kanske helt enkelt så som jag gör det till ...

 

Tant Tagg

2 januari 2008 12:20

ojojoj.
Så många känslostormar!

Jag skrev till vår gemensamma kamrat Lena i ett mail:
"Jag lämnar inga nyårslöften och säger inga kloka saker om hur året har varit, heller.
Men jag tror att varje nytt år alltid ska bli bättre än det förra. Det tycker jag är hoppfullt!"
Min vän Per skrev till mig i en kommentar:
"....Livet kan levas och bli bra även om alla har sitt kors att bära."

Det är ingen tröst, kanske, men förlora inte ditt hopp! För hur jävligt svårt det än är att balansera själva livet och försöka känna sig hel och genomgjuten, så måste man ändå hoppas att livet går att leva även om man har ett kors att bära.
När jag var som mest deprimerad, kändes det som jag förlorat hoppet. Då upptäckte jag att det faktiskt är hoppet som håller mig uppe. Hopp kan t.ex vara att minnas de stunder som är de då man känner sig hel och i ett med sig själv.

Jag tänker också att alla roller som vi spelar upp för oss själva och inför andra också är ett jag. Vi består av så mycket.Det gäller bara att hitta kontakten mellan alla dessa roller och få dom att samsas inom oss. Både klokt och starkt och svagt och liten på samma gång.

http://www.tanttagg.bloggagratis.se

 

Fru Fundersam

2 januari 2008 14:20

Tack, Tant Tagg. Hoppet måste vi behålla.
Jag kan känna att jag ibland måste LETA mig till dem som kan vara med och locka fram det där hoppet i mig. Trots att jag har så många nära och kära.
Så klart att jag själv måste/ska/kan leta fram hoppet inom mig, men ibland är det extra svårt. Då får jag trixa mig till minnen av ROLIGA stunder ... Och plocka fram ROLIGA saker och händelser att längta till.

HoPp ....!

 

Th

1 februari 2008 19:07

Kunde inte låta bli att titta lite på allt du skrivit.
Låter härligt (missförstå mig inte nu) med förvirringen.......
Jag tror inte du förstår........ men jag tror att dimman lättar och att du kommer att se klart igen.

Känns som något osynligt knackar på din dörr, och vill ha uppmärksamhet.

Du vet väl att tankar gör saker med kroppen... det finns en bok. Du kan hela ditt liv skriven av Louise L Hay. Där kan man läsa om vad kroppen ger för signaler.

HOPPAS av hela mitt hjärta att du hittar rätt och när du hittar rätt, vad det än må vara,så kommer du att känna dig frisk, oavsett om någon annan tycker du är "sjuk"

 

Fru Fundersam

1 februari 2008 20:53

Tackar av hela mitt hjärta
och jag ska genast leta efter boken. :-)
Jag känner på mig att något snart visar sig ...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg är avslutad. Men den ligger kvar tills vidare .... Här är Fru Fundersams sparade inlägg: AllmäntDagens trudeluttDrömmar och bilderFilmer och teaterFrun lagar matHumorHälsa & ohälsa & livsstilKulturfrågor och religionKärlek och vänskapLivs...

Fru Fundersam har funnits på bloggen sedan den 9 oktober 2006. I nitton månader. Eller ett och ett halvt år, drygt.  Det får räcka så.   Nu har bloggen gjort sitt och den som skrivit om Fru Fundersams förfärliga och härliga inre liv och yttre strapat...

Frun funderar OFTA och MYCKET, över vägen ut från hemmet till det hägrande arbetslivet! Det kommer att bli en LÅNG väg ...   Länge har Frun tittat på annonser om olika spännande lediga tjänster, och varje gång tänkt att: ...ja, men det...

Sommarvarmt har det varit i Fru Fundersamland, idag. Frun var ute i trädgården iklädd shorts och linne till sena kvällen. Och solen värmde gott när vinden mojnat. Då är det SKÖNT igen, att finnas till.  ...

Frun har nyss hälsat på små alldeles underbara kattungar. Och HUR ska det gå att motstå att ta sig an en av dem?  Det är nära nog otänkbart ...  ...