... att supa tills man blir aspackad.

Och ändå gör så många det, så ofta.

I Finland affischerar man för att försöka få ungdomar att ändra sitt alkoholdrickarbeteende, läser Frun i DN.

Hoppas att det hjälper!

Det är härligt, med hösten.

Svampplockning, gulnande löv, klar luft, vandrarkängor.

Men snart lurar farorna ute i skogen!

Det gäller att passa sig - både människor & kor ... 

Bilden lånad från Bon-Ton. 

Det trumpetas ovanför mitt huvud.

Tranorna är nog förvånade, liksom vi,

att kallgraderna kom redan nu. 

Men solen värmer upp dagen.

Och floxen doftar höst i min trädgård.

Jag tar in ännu en höstbukett.

Sockerärter, gräslök och persilja till

lunchmackan.

Och röda smultron! 

Fru Fundersam hade en gång en skiva med Lillemor Lind. (Kanske finns den kvar, nerpackad i nån kartong ...)

Där finns en vacker kärlekssång, som Frun bara minns fragment ifrån.

En vers gick ungefär så här:

Vi reste till höga Norden

långt upp till samernas land.

Men det finns inget bättre på jorden

än att sova på din arm.

Min kärlek du tog,

men jag vet ju,

att jag alltid har den kvar

för att ge dig

och ge dig den åter

i all min levnads dar. 

Vaknade klockan sex.

Och det var minusgrader och frost(!)

I augusti.

Nu eldar jag i vedspisen och dricker morgonkaffe med varm mjölk och känner mig tillfreds. Och frosten får mig att tänka på en semestervecka för många år sedan, då Herrn och jag vandrade i fjällen i vecka 32. Då var det frost och klar luft, när vi startade på mornarna. Och soligt och grant mitt på dagen. När vi kom hem till stugan med  mångmilströtta ben, vid middagstid, svettiga och nöjda, var det skönt med dusch och mat ...

Vandringar kan vara så välgörande.

Som om man vandrar inte bara i nuet, utan också i historien, i tiden, i olika verklighetslager, i en värld utanför vardagen, i sagan, i hjärtat ...

Frost i augusti,

kan få mig att vandra iväg bland minnenas alla bilder.