Skönt att vintern känns som vinter igen, tycker Fru Fundersam. Min lilla snödroppe som tittat fram i trädgården är förmodligen inte av samma åsikt. Den däckade totalt i frosten.Hittade vackra frusenfotografier hos grammofon. Titta själva, på båda inläggen:http://grammofon.bloggagratis.se/2006/12/18/53577-frusna-spar/http://grammofon.bloggagratis.se/2006/12/18/53576-frusna-vatten/

Ett tips för den som vill lära sig mer om Rättvisemärkt:
Lyssna på P1 Konsument imorgon, onsdag, 20 december kl 10.00 - programmet handlar då om Rättvisemärkt!

Det lilla extra du betalar när du väjer Rättvise-märkta bananer, choklad eller kaffe ska, enligt föreningen FairTrade Rättvisemärkt, ”bidra till en bättre och friare tillvaro för både barn och vuxna i de fattigare delarna av världen”.

Men hur fungerar det i praktiken? Går pengarna dit de ska?

Läs mer:
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=794

Att ta ansvar för andra är ett sätt att smita ifrån ansvaret för mig själv. (Alexandra)

Här lånas formuleringar hejvilt.
Men det är så häftigt med den feedback man får från att läsa och kommentera andras bloggar. Plötsligt kommer man ett steg vidare i sin egen historia.

Minns tydligt skillnaden mellan att vara svag och lite starkare ...

Igår kom Frun i samspråk med några unga människor om deras problem med andras ilska och manipulativa sätt att plantera skuld hos dem.

Om hur de påverkas av andra, så att de till slut inte vet vad de själva tycker.

Frun känner igen sig. Jag minns hur andra gjorde detsamma med mig. Smulade sönder mina argument, utan att lyssna och försöka förstå, tills jag var helt indoktrinerad av deras åsikter. Så till den grad att jag till slut inte visste vem jag själv var.

Idag hävdar Frun att vi alla HAR ett val, att vi kan göra något åt våra egna liv och inte bara acceptera det som sker. Men det är inte alltid lätt att se sina val, när man är svag.

Fru Fundersam trodde att hon vaccinerat sig mot stressen.
Men ack så hon bedrog sig.

Igår tvättade vi mattor till sent på natten och höll på och städade och möblerade om. Jag var så trött så att jag var svimfärdig och stel och skitjobbig. Jag pratade med gnällig och befallande röst mot min man ... och tyckte vansinnigt synd om mig själv ... Och hej-å-hå!

Jag vet att det är så här jag var när jag ”brände ut mig”: arg och trött och ledsen och jag bara jobbade vidare. Istället för att gå hem och vila.

Jag ska tydligen fortfarande träna på denna läxa. Att sluta innan jag blir övertrött och otrevlig.

Tror att drömmen i natt handlade om att jag känner att jag inte passar in i andras ögon. Men att jag kanske inte ska förvänta mig det heller. Alltså jag behöver inte anpassa mig i allt så att andra ska tycka om mig. Inte heller försöka tvinga andra att tycka om mig. Inte känna ansvar att behöva styra och ställa, inte ta över, inte läxa upp…och inte heller låta andra indoktrinera mig.

Inte låta mig invaderas, men inte heller invadera andra.

Ondska är förvrängd rädsla, skriver Alexandra i en kommentar på ett inlägg tidigare: http://frufundersam.bloggagratis.se/2006/12/18/53251-ar-den-svarta-katten-ond/

Jag funderar vidare på detta.
Visst kan man förstå onda handlingar som ett eko av en rädd människa. Det kan säkert synas tydligt ibland om man tittar efter. Men ibland ligger rädslan så djupt under lager av maktbegär och girighet, att den kan vara svår att finna. Kanske att personen som utför de onda handlingarna inte ens är i kontakt med sin rädsla utan har förvandlat den till annat. Kanske att han/hon till och med förklätt den i termer av godhet - som för att intala sig att han/hon har rätt att göra de onda handlingarna.

Men ingen föds ond.
Så vi har alla ett ansvar för att ta hand om barnen och se till att de får hjälp med sina rädslor. Hjälp att hantera sina reaktioner på världen utanför dem själva.

Och det svåraste av allt, är väl att se det lilla barnet i varje vuxen människa. Inte för att ursäkta egna och andras onda handlingar, men för att förstå hur de har uppkommit. Och för att sedan bygga från andra hållet - bekräfta det goda, men fördöma det onda. Hjälpa människor att känna trygghet och tillit i samhället.

Får en känsla av att det alltid handlar om "bristande resurser" hos föräldrar, på dagis, i vården, i skolan, på jobbet, i kommunalbudgeten, i statsrådens kunskapsbank, hos polisen, i fångvården ...

Ojojojoj. Frågan blir plötsligt megastor.

Man kan ju komma överens om att INTE ge varandra julklappar. Inget konstigt med det. Men sedan kanske någon ger i alla fall ....
Då får de väl göra det då!
Inget man kan göra nåt åt.
Varför slösa sin energi på ilska och upprördhet. Det är väl bara som det är.

Läser i en artikel i SvD, några råd om hur man kan göra:

"Ni har kommit överens om att slopa julklapparna. Men din bror rebellen går och handlar.
Råd: Respektera hans val och håll dig med gott samvete till överenskommelsen.

Ni har kommit överens om en låg julklappsbudget men svärfar köper ändå påkostat.
Råd: Ta emot gåvan utan att känna tacksamhetsskuld.

Barnen önskar sig dyra julklappar men du har ont om pengar.
Råd: Avstå modigt från att köpa över din budget. Förklara det för barnen. Bli inte martyr.

Faster Agata är alltid missnöjd och fäller elaka kommentarer.
Råd: Uteslut ingen ur gåvogemenskapen. Inled en dialog och säg att du tycker att det är svårt att köpa hennes julklappar.

Du får en gräslig julklapp som inte platsar
i ditt hem.
Råd: Ta emot den och upplev givarens glädje. Det är lätt att gå förbi Myrorna vid senare tillfälle."

Här är hela artikeln:
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_14283804.asp

Fru Fundersam funderar inte mer på det. Det blir som det blir!!!