Tant Tagg

20 augusti 2007 11:29

Både ja och nej.

Jag kan t.ex inte se att man i depressionens djup kan komma på en enda kreativ och förståndig tanke. Att det depressiva skulle vara en del i en kreativ process är en myt. Att man skapar - ord, tankar, konst, foton, you name it - bättre när man är deprimerad är inte sant.
Det beror också på hur man definierar ordet "svag". Att man mår dåligt, t.ex är deprimerad, och i den bemärkelsen är "svag", så kan jag inte hålla med Stoika Hristova.
Det innebär inte att svaghet skulle vara en dålig egenskap hos en människa, tvärtom. Jag kan inte heller se att idealet med att man ska vara frisk och stark är något att eftersträva.
Däremot kan jag se att det är UR svaghet, inte i, som den verkliga styrkan finns.
Det är UR den depressiva processen som livets och existensens gåta finns. När det finns perspektiv på svagheten.

Hon beskriver processen som att sköta sin mycket sjuke man som en svaghet i sig och det skulle jag kunna se som en tid med mycket sorg och inslag av depression, där man också måste gå utanför sig själv: "är befriad från egoism, jag dömer ingen, kräver inget. Jag befinner mig i ett tillstånd som är genomlyst av det – mänskligt sett – omöjliga."
Det kan jag hålla med om, men jag har inte samma perspektiv som hon. Jag tror också att man måste ha kontakt med sina egna känslor för att kunna uppleva detta, från vilket perspektiv man än ser det från.

Manne

20 augusti 2007 11:39

Tack för fundering...
Artikel som slänger mig ner i brunnen av känslor. Svek, åtrå, sann kärlek, vänskap och prövningar.
Att tillåta sig att vara svag är ju som bekant starkt, men för den som står brevid när det händer och får dra lasset, blir det tungt, kanske för tungt.
Så att vara svag har en kostnad. Som man själv inte alltid betalar.

En artikel som väcker många, många tankar som legat och slumrat, men de får slumra ett tag till.

Det är inte svårt att sätta sig in i känslan hon beskriver när hon mötte Tore första gången. Det hände mig, men jag har svikit mig själv....för det gick inte.

Eller, vågade jag inte möta det okända, trots allt...

Kram på sig Frun!

Fru Fundersam tackar för fler tankar

20 augusti 2007 12:12

Intressanta kommentarer!!!
TACK!
Det är UR svaghet och inte I svaghet som styrkan kommer, menar Tant Tagg. Det var bra formulerat. För mitt i svagheten är man verkligen svag och kanske inte kapabel att resa sig. Men om man får kontakt med sina känslor, kanske det växer en styrka och vilja, inom en, som är annorlunda än den utifrånstyrda kraften man styrts av tidigare.

Eller vad tror ni?

Manne funderar vidare

20 augusti 2007 12:52

Precis som Tant Tagg menar så är det när man går ur någonting som styrkan kommer.
Min definition av att vara svag men stark bygger jag på att tillåta sig att känna, att våga möta sina känslor, att se sina brister.

Med det perspektivet så hoppas jag att jag kan bli en mer harmonsik och kärleksfull varelse.
Jag har långt kvar....dock.

Tjing!

Avataria

20 augusti 2007 14:29

Men samtidigt så ligger det en enorm styrka i att vara svag - att stå kvar när den sista bastionen fallit, när sorgens orkanvindar sopat rent innebär i sig en enorm styrka - att stå kvar, svag, men inte ha gått under...