maria

23 oktober 2007 14:35

Jag trappade ner min antidepressiva själv... Lite råd ifrån mamma, hon är terapeut och ordinerar dessa själv i sitt arbete, så jag känd emig trygg med det... Nu vet ju inte jag vilka doser du har men jag hade tror jag 75 mg/dag av sertralin så då tog jag bort en halv tablett=25mg först och gick sedan på den dosen i ca tre veckor sen tog jag bort 25mg till och gick så i tre till fyra veckor och sen tog jag det sista... Jag känner mer nu, jag är inte riktigt lika trött, även om jag har annan medicin som oxå gör mig trött... Men jag slipper åtminstone biverkningarna på denna...

Å andra sidan lider inte jag av utmattningsdepression eller gjorde jag det just då, men prognosen var att jag bara skulle behöva medicinen i 6-8 månader och jag gav upp där runt sex månader så...

Lycka till och var bara vaksam på måendet, man kan få ruggiga biverkningar när man trappar ner oxå! Kram på sig!!!

Tant Tagg

23 oktober 2007 15:41

Lycka till!
Nej antideppresivmedicinen är inga lyckopiller, om nu någon trodde det.
Nej, terapi vill ingen betala och är svår att få.
En konstig ekvation att få ihop.
VAd finns att förlora om man slutar äta antidepp-medicinen? Blir det värre, så vet man att den hjälpte. Blir det bättre vet man att den inte hjälpte.
Pröva också med att bli rikgtigt ordentligt urförbannad! Ibland kan det ge lite kraft i kraftlösheten

Ruth

24 oktober 2007 08:43

Jobbigt med alla dessa piller, bättre med terapi. Förstår inte varför det inte sattsas mera på dessa besvär som det är så många som lider av. Piller botar inte, bara lindrar. En sjuk sjukvård !

Manne

24 oktober 2007 09:35

:)

Jag gjorde samma sak, fast annorlunda så klart.
Käkade piller, kände mig bättre men var så innerligt trött på biverkningarna då de inte stod i relation till verkan.
Hade otrolig tur som fick fatt på en vän som förstod och som kom att stå mig nära.
Kanske var det effekten av det om egentligen var medicinen....??
Det har jag ägnat mången tanke åt såhär i efterhand. Vad var det som hjälpte mig egentligen?? Var det att jag fick struktur på vardagen, om än i min lilla bubbla, med bloggar, mail och små samtal....eller var det att bli påmind om den kärlek som bor i mig, till livet och till andra??

Utsättningen var värre. Konstant huvudvärk, och det var inte många tabletter som hjälpte mot den heller....och det blev många undersökningar...

Hoppas att din utsättning går bättre och att du nu vet vad som felas och kan behandla det själv utan att vara någons försökskanin...

Upp och ner svängningarna finns kvar, men de går att bromsa då jag känner dem komma bättre nu när jag inte har samma bubbla omkring mig hela tiden.

Lycka till och Innerligt Varm kram!!

Vita

24 oktober 2007 12:51

Säger verkligen vårdpersonal att "det finns ju de som har det värre"? Det finns alltid de som har det värre, men det är ingen anledning att inte bereda hjälp i vårdapparaten. Vårdapparat, förresten - vilket dumt ord. Apparaten som ska laga den som mår dåligt eller inte är tillräckligt stämningsstabiliserad, kanske? Den kanske är trasig - apparaten?

Fru Fundersam

24 oktober 2007 12:53

Tack snälla ni för förstående kommentarer!
Jag är beredd på huvudvärk (har den redan) och deppighet (har det redan) och trötthet (har det redan) och myrkrypningar och muskelsmärtor och muskelryckningar och illamående och ... allt vad som nu kan uppstå. Försöker att uthärda. Det har jag ju blivit specialist på. Men jag TROR på att försöka den här varianten.
TACK för stöd!!!
Kramar till er alla.

Robbish

25 oktober 2007 01:45

Låter som du har en hel del jobbiga besvär. Om du verkligen känner att du behöver terapi men inte får den betalad. Fundera på om det är värt att betala själv. Jag går själv i samtalsterapi nu och betalar för den själv. Ser det som den bästa investering jag kan göra.

Mitt ex åt medicin och min mor har gjort det. Jag själv har inte gjort det men var med och fick mitt ex att trappa ned för att sen sluta helt. Jag tror verkligen att man ska se medicin som ett hjälpmedel för att nå en nivå där man är mottaglig för annan hjälp, längre än så tror jag inte den kan ta oss. Min personliga åsikt.

Jag lider själv av en form av utmattning och likgiltighet samt att jag är deppig i grunden. Det enda som hjälper mig och har gjort det är att prata, prata och prata. Helst med någon som förstår men också att ta chansen även med andra och att inte skämmas för sin trötthet och deppighet. Det och att varje dag försöka göra en positiv tolkning av det jag tolkar negativt och låta dom existera jämsides. Det är inte lätt att ha dessa problem i dagens samhälle. Hoppas vi alla gemensamt genom att prata öppet om det och försöka påverka kan få till en svängning mot större förståelse, kunskap och acceptens.

Lycka till, hoppas varje dag kommer göra dig lite bättre!