Ännu en UTMANING ...

Jag har blivit utmanad av Vita Brevis att berätta sju sanningar om mig själv. Här följer nu de kittlande upplysningarna, som jag härmed avslöjar …

1. Jag har arbetat med böcker, öl, barn, budskap, papper och människor

2. Jag väger tolv kilo mer nu, än vad jag gjorde när jag var 20

3. Jag är inte bara mamma ... jag är kvinna, moster, frånskild, ex, vän, kompis, faster, mormor, farmor, dotter, svärdotter, syster, hustru, granne och för närvarande arbetslös och sjukbidragstagare.

4. Jag har ALLTID velat uttrycka mig och berätta vad jag tänker

5. Jag är övertygad om att livets gåta går att lösa

6. Jag är lika lång nu (om jag sträcker på mig) som när jag var 20

7. Jag är en obotlig romantiker i botten

Jag utmanar i min tur:

Undrar jag, om jag på allvar ska ta ton igen.

Jag menar, ägna mig mer åt att sjunga ...

I väntan på beslut, så kommer här en ytterligare

trudelutt ur gömmorna.

Tror minsann att det var Stefan Demerts låt:

Emma Karolina Magdalena Makadam

Jag minns ditt blåa öga och din slarvigt knutna slips
jag fick kepsens skärm i pannan när du kysste mina lips.
Du satt så tungt uti mitt knä och spelade gitarr,
jag kan ännu känna doften av din väldiga cigarr.
Och jag minns hur ljuvt du log när en blomma upp du drog,
och dess kronblad ryckte loss ett i sänder,
med dina tatuerade händer.

Och du slöt mig i din famn och jag stönade ditt namn:
Emma Karolina Magdalena Makadam.

Jag vill inte tro de rykten som florerar här i stan
att du reser kring i trakterna och gör karlarna med barn.
Jag väntar troget till den dag du återvänder hit
jag har köpt din favoritcigarr och skaffat mera sprit.
Allt skall bli som förut, jag skall sitta här och njuta
och läsa högt för dig om Arne Tammer
och lyssna på ditt skivstångsslammer.

Jag går här och samlar damm, kom och ta mig i din famn
Emma Karolina Magdalena Makadam.

Jag minns jag sökte tröst invid din väderbitna barm
när du slagit mig i fingerkrok och brutit ner min arm.
Du strök mig med din kärva hand och torkade mitt hår,
och vyssa mig till söms med gamla helan går.
Och jag minns din ljuva bas hur den spräckte alla glas,
du sjöng och blev allt rödare i plåten,
och tavlorna dom lossnade av låten.

Och i glädjerus jag sam som ett litet lyckligt lamm,
Emma Karolina Magdalena Makadam.

De senaste dagarna har Fru Fundersam sytt kuddar (!!!!!)

till sin fina nygamla soffgrupp. Riktiga små tantkuddar i

blommiga tyger!

Ha!

Det trodde jag aldrig om mig själv ...

Men kul är det. Och fint blev det.

Har också shoppat loss på loppis/antik-affärer.

Det verkar som om heminredning a la gammaldags,

har blivit Fru Fundersams nya intresse!!! 

Förra veckan tog jag bort kvällsdosen av mina båda mediciner.

Och jag tror minsann att jag har sovit lite bättre även om jag

fortfarande har jobbigt med att vakna.

Huvudvärk och lite muskelryckningar.

Men jag känner mig lite närmare mitt jag.

Jag har fortsatt promenera mina sex kilometer varje dag och jag käkar vitaminpiller och fisk och vegetariskt ...

Från och med igår plockade jag bort morgondosen av den ena sortens medicin.

Får se nu hur detta ska gå.

Hade huvudvärk igen inatt, men ändå förvånansvärt

bra med ork de senaste dagarna ...

Så nu äter jag (bara) Efexor

(antidepp) 150 mg på morgonen ...

Ska minska den till 75 mg i nästa steg,

men väntar en vecka till ...

Testing, testing ....

(Kanske visar det sig att mina antidepp

har funkat som antipepp???)

Jag läser just nu Arundhati Roys bok De små tingens gud.

Jag har ännu massor av sidor kvar men kan inte låta bli att börja kommentera den. Jag har ännu inte riktigt sett vad "de små tingens gud" är en omskrivning för, men jag anar att det handlar om en bild av den indiska kulturen, kontra den västerländska med sina "stora" och "viktiga" skeenden. Och dess gud.

Jo, sådär funderar jag när jag läser, för boken är så häftigt skriven. På så många plan. Det är en politisk, tänkande och kommenterande författare som berättar historien.  Men också en fantastiskt begåvad ordkonstnär och berättare!

Hon berättar en historia om två personer - ett tvillingpar - och deras liv och uppväxt. Om symbiosen och om sorgen att skiljas åt. Och så alla detaljer från indisk miljö och indiskt klimat ...

Om förbjuden kärlek. Om brist på kärlek. Om drömmar och bilder och mönster - själar - som följer generationerna. Om avundsjuka, småsinthet och släktingars bråkande.

Men också om Indiens historia. Om kolonialismens följder, underlägsenhetskänsla och rangordning hos folk ... Om anglofili. Om feministiskt medvetande kontra patriarkalisk verklighet. Om utarmning av den indiska kulturen, till följd av dyrkan av väst ...

såna språkliga och sinnliga bilder. Roliga formuleringar, oväntade kombinationer.

Längtar till att snart få fortsätta  ...

Människan är ett vanedjur.

Själv har jag vant mig vid att blogga.

Och när det nu krånglat med servrarna, har jag plötsligt hittat andra saker att göra. Det går att haka fast sig i nya vanor ...

Hörde just på radion om en kvinna som forskat kring s k "övergångsobjekt". Som barn har - nallar, snuttefiltar etc - för att klara korta separationer från mamma och pappa. Hon hade nu sett att vi fortsätter så hela livet: att låta vissa saker bli substitut eller symboler för andra människor och gemenskap.

Vissa saker (och vanor och mönster, skulle jag vilja tillägga) gör tillvaron mer uthärdlig. Men ibland kanske de hindrar oss också, från att se vad det är vi egentligen vill göra. Och vad vi egentligen behöver!