Dragariel

15 november 2007 13:08

Jag har just suttit och tittat på den bilden på konstbolaget, den var riktigt fin tycker jag. Lite Hydman-Valliensk.
Jag har också funderat på det där med när man är "tjej"...jag har svårt att kalla mej själv tjej nu, jag kallar mig kvinna...och maken som fyllt fyrtio tycker jag inte är kille...han är man!

Fru Fundersam

15 november 2007 14:10

Jaså. Har du?
Jag gillar idén med auktionesplatser på nätet.
Ifall man kan göra fynd. Fast jag har nog inte råd att handla så mycket konst just nu ...

Jag gillar också orden KVINNA och MAN.
Det låter vackert och vanligt och bra.

trollpackan

15 november 2007 14:33

Tja...så länge du vill!;)

Ruth

15 november 2007 15:52

Att vara tjej är åldersrelaterat för mig, tjej är upp till sirkumsarum 18 år, sedan blir man en kvinna, är man gift så blir man en dam. Ja, ja, det finns olika synsätt och tänkande om det mesta här i livet, men så tolkar jag dom olika begreppen..

Vita

15 november 2007 16:23

Det är lite som det här problemet när man träffar en ny älskling, nu...här - i medelåldern. Är han min kille eller pojkvän? Det var länge sen han var en pojke och det var länge sen jag var en flicka. Om jag säger "min man" så tror folk att jag har gift mig. Särbo får duga ett tag till.

Tant Tagg

16 november 2007 11:02

Gissa tre gånger vad jag tycker?
Jag säger att jag är tant.
Men använder oftast ordet kvinnor när jag pratar om "kollektivet" s.a.s
Att vara en tjej på 54 är för mig fullkomligt främmande.
Men om man nu tänker på de snart 100-åriga tjejerna i din släkt, så tänker jag på att äldre, gärna ogifta damer( ett ord som jag också brukar använda till andras, speciellt 50-åriga tjejers, stora förskräckelse)förr brukade titulera sig som "flickorna".
Kanske såg sig ogifta kvinnor förr sig som att de aldrig riktigt blev vuxna, liksom?
Maken vill heller inte bli kallad kille. Han säger att han är farbror, man, gubbe, men inte kille. Det tycker han är förbehållet de som är killar, alltså unga män.

Tant Tagg

16 november 2007 11:03

Kul bild!