Tror att jag ser något ...

Herrn och Fru Fundersam träffades på "äldre" dagar - i 30+åldern.

Med varsitt tidigare äktenskap med tillhörande familj och liv i bagaget.

Och när den stora passionen flammade upp för snart 20 år sedan, fanns INGA säger INGA hinder svåra nog att forceras. Så vi flyttade ihop. Tog med oss några barn var och bildade styvfamilj. Och månade så mycket vi bara kunde om oss, kärleken, barnen hos oss och de andra barnen som bodde kvar hos sina andra föräldrar.Och det restes med SJ, buss och flyg kors och tvärs på helgerna. Och vi gav järnet.

Så klart att kärleken övervinner allt.

Så klart!!!!!

Och barnen växte upp. Och allt "gick bra". Och arbetssituationen för oss hårdnade med åren. Högre tempo. Ladda om. Ladda om på nytt ...

Och så ... small Herrn. Först. I s k utbrändhet.

Och sedan ... Fru Fundersam.

Nu arbetar Herrn (inte fullt tid, men dock).

Och Frun är på väg ur sin långa femårspaus i livet ....

Men.

Det jag ser är: att vår trötthet har ett samband med vårt förhållande.

Vi älskar varandra. Fortfarande och mycket.

Men vi orkar inte längre bekräfta varandra i allt.

Vår bekräftakapacitet har ätits opp under alla år av  peppning

 till varandra och våra barn.

Och våra vänner.

Och våra släktingar.

Och våra arbetskamrater ...

Så nu är förhållandet skört, så tillvida att det inte blommar av sig självt.

Vi måste tänka på att vattna. Vi måste påminna varandra att gödsla och rensa. Och vi är båda lite tilltufsade med en och annan knäckt gren ...

Men vi älskar varandra.

Det gör vi.

Innerligt.

Som tur är.