Sommar - det är när man nybadad (eller nyduschad) står utomhus, barfota och i nattlinnet, med ett glas vatten i den ena handen och tandborsten i den andra och njuter av den svala sommarluften.

God sommarnatt! 

Herrns rygg är alldeles paj.

Det är bedrövligt med ständig värk. Hu.

Både för den som har värken och för omgivningen. 

Jag har oljat in badrumsbänken av trä,

som ärligt talat var ganska prickig av vattendroppar

innan oljningen. Nu glänser den däremot.

Trevligt.

Och igår målade jag trösklar - första strykningen med linoljefärg, 100 % grön umbra. (Så golvet är fullt av tidningspapper och tejp. De ska nämligen målas två gånger till och jag tänkte slippa plocka undan och tejpa om inför varje strykning.)

Det tar tid innan linoljefärgen torkar ...


Nu ska jag ge mig på badrumstaket - tredje strykningen.

Som tur är - inga barnbarn i sikte den närmaste veckan.

- Att man kan skratta åt eländet, det tror jag är väldigt viktigt.

Jo. Det hjälper ju ofta.

Humor krävs för att mäkta med allvaret.

Och allvar krävs för att kunna känna glädje.

Citatet ovan hittade jag i en artikel om Leif Zetterling, som gör satirteckningar. I DN finns hittills två stycken i deras bildgalleri på webben. En där Svea gråter och den andra där husägarna manglas av skattetrycket ...

DN ska publicera en ny varje fredag.

Gå dit och titta.

Den här är fin att sjunga i stämmor:

Smedsvisan

En gång i min ungdom älskade jag
en flicka med ljuva och rena behag.
Hon lova' mej tro i lust och i nöd
allt intill sin blekaste död.
Hej hopp-faderi, faderallade- rej

Hej hopp-faderi, faderallade- rej
Hon lova' mej tro i lust och i nöd
allt intill sin blekaste död.

Hon var som en lilja vit uti hyn.
Den fagraste flickan som skådats i byn.
Ett smittande skratt, en lustiger sång,
vi älskade sommaren lång.
Hej hopp- faderi . . .
Ett smittande skratt, en lustiger sång,
vi älskade sommaren lång.

Men kärleken vissna’, kärleken dog.
Vid Mikaelsmäss hade flickan fått nog.
Hon fann sig en riker, högfärdig man,
sa; tack och adjö och försvann.
Hej hopp- faderi . . .
Hon fann sig en riker, högfärdig man,
sa; tack och adjö och försvann.

 

Nu står jag vid städet, sliten och grå

och hammaren bultar och hjärtat också.
Den flickan väl aldrig kommer igen,
hon är hos sin nyvunne vän.
Hej hopp- faderi . . .
Den flickan väl aldrig kommer igen,
men sången den trallar jag än.

Våga gå din egen väg,

säger  Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson

i Sommarprogrammet nu.

Ska försöka ... (Var är den?)