Lukten av vidbränd gröt,

ligger som en förlamande dimma i Fru Fundersamhuset.

Svår att vädra ur.

Men utanför dörren öppnar världen mina sinnen.

De tre senaste gångerna när Frun åkt med bussen till stan,

har det ofelbart strulat med något.

Första gången glömde Frun busskortet,

och fick betala en skurkaktigt DYR engångskostnad.

Nästa gång glömde Frun mobilen,

och fick hoppas på att det skulle funka med mötet ändå.

(Och det gjorde det ju ...)

Men idag, hittade Frun inte glasögonen. Det var inget ovanligt, men efter tretton varv runt i huset, började det kännas overkligt.

Och Frun höll till sist på att ge upp den där stadsresan. Missade bussen.

Letade glasögon vidare och tänkte att det får bli en annan buss + tåg en lite annan sträcka, så ska det väl gå .... Knatade iväg till busshållplatsen ...

Och resan gick bra. Men, UTAN glasögon.

För de var spårlöst borta.

Och när Frun kom hem och tog ett varv runt huset igen,

så låg glasögonen på nattduksbordet!

Helt mystiskt! Alldeles synligt!!! 

Och med ena skalmen lätt bruten utåt!

Och då har INGEN varit i huset ....

Spökar det???? 

Frun har irrat kring i bil.

En tripp till en kommun i Storstockholm, för att hälsa på en vän.

Men, hur kunde Fru Fundersam bara tänka tanken ... att hon

skulle klara av att hitta de rätta avfartsvägarna, tunnlarna och korsningarna?

Oooops ... där åkte jag nyss förbi avfarten till Södermalm ....

får åka här istället , och ... ooops nu hamnade jag mitt i stan .....

oooops och Fridhemsgatan .... jaha .... och bra, här måste det väl

ändå bli rätt .... mot E4 ..... och oj! Nu är jag ju redan i närheten

av Tumba ....

Måste vända och försöka igen. Från söder denna gång.

Frun lyckas ta sig till en avfart och en mack, kollar på nytt på kartan,

och hittar ett ställe där det ser ut som om det skulle gå att komma

ner i tunneln igen .... och den däringa södra länken, och .... Frågar för säkerhets skull på macken.

-Joorå. Åk upp där och så håll vänsterfil och så åk mot Gustavsberg ....

Det kan du inte missa.

Tack, tack. Det låter lätt. Som en plätt.

Men Frun kan mer än de flesta. När det gäller att missa.

Och snart har hon irrat sig norrut igen. Och försöker ytterligare en gång

att närma sig Stockholm från norr ... Och av någon anledning ...

plötsligt är Frun inne på rätt väg mot Söder, hittar rätt väg mot Nacka och titta! Där är ju finlandsbåtarna. Och sedan går allt som smort.

Nästan ända fram ...

Får ringa för att lotsas den allra sista gatsnutten.

Puuuh!

Varför utsätter jag mig för detta????????

Idag vill somliga kämpa mot "flummet".
Det ska till "hårdare tag".

Regler.

För att nå Resultat.

Men, Suzanne Osten förklarar,

åtminstone för mig,

att resultat kan bara nås,

om den som vill nå resultaten

styrs av kärlek.

Så, lösningen för skola, kriminalvård, flyktingpolitik,

och all annan politik .... måste byggas av människo-KÄRLEK!

...tycker Frun!!!!

Se gärna detta program och säg till mig vad du tycker.

Mer teveunderhållning som faller Frun på läppen.

Men sedan är det nokk.

Nu är salta nötterna slut

och Frun ska vila.

Fru Fundersam har ibland tänkt på det där med smak.

Att man liksom har ett hopkok.

Av olika preferenser.

Inom vissa genrer och områden är det "Finkultur",

eller "avancerat" .....

men inom andra områden är det bara

HJÄRTAT som talar.

Frun gillar den här låten.

Ända ner i knäna.

Frun talade med dottern i telefonen.

Om dotterdottern, som snart blir två år.

Och ofta säger sådant som:

Kom HIIIIT!

Sätt dig på jUUUUmpan!

Frun minns att man brukar tala om tvååringar

som "Diktatorn på pottan".

Och dottern sa,

att det är ju inte så konstigt EGENTLIGEN.

Att en tvååring inte kan förstå,

att vuxna kan bestämma över barn.

Men att tvååringar inte lika självklart får bestämma över vuxna. 

Förunderligt.

Hur mycket en liten människa ska lära sig i livet ... 

Och man kan ju hoppas,

att vi vuxna också lär oss.

Idag har Frun pendlat

mellan

att TOMGLO ....

och att röra sig i ultrarapid ...

och sedan TOMGLO igen ...

.... och sedan lyfta en hög med ris ....

och sedan VILA ...

och så blicka ut över nejden ...

och masa sig in för att äta ...

och sedan gå ut och tomglo

och därpå ge upp ...

och sedan plötsligt tycka att livet är bra SKÖNT.

För solen skiner.

Och tvätten hänger som en färgkaskad på tvättlinan.

Ja.

Det är bara att acceptera.

Att så har det blivit.