.... människor som har något viktigt att säga!

Någon som KAN något.

Och VILL något.

(Något annat än att bara synas ....) 

Ser just på Svt2 och "Lanz i P4".

Ser ett inslag om en tjej som skrivit om media och duktiga flickor ....

eller kanske just bekräftelsesökande flickor.

Eller kvinnor.

Eller programledare.

Eller människor.

Som Fru Fundersam.

Eller du.

Jo.

Vi är ju bara små myror i den jättelika myrstacken.

Och vem bryr sig egentligen om,

att en myra svängde vänster,

när de andra drog åt höger.

Tänker Frun.

Jobbigt när man stavar fel.

Fast ... Frun har faktiskt lyckats befria sig.

Från KRAVET att alltid stava. Rätt.

Så om det nu blev "teaks" i en kommentar

istället för "tebaks" som skulle vara lite kul för "tillbaks" ...

... så får det vara.

För Frun är lat.

Och orkar inte ändra hela kommentaren.

Japp.

Så var det med det.

Jo, men ibland kan jag ju känna det själv.

Att jag är "lite för mycket".

Att jag "vill lite för mycket". 

Jag vill utforska mig själv.

Jag vill förstå.

Mig själv och andra.

Men visst, det kan vara "jobbigt" för andra.

Jag kan tyckas vara navelskådande och introvert

samtidigt som jag är jobbig och krävande, med mina

påståenden och frågor ...

Kanske lite gränslös.

Kanske inte så bekväm ...

Så kan det vara.

Igår såg jag årets första:

(Klicka på bilden ifall du vill läsa mer & lyssna.)

När Frun arbetade, var det tusen saker som skulle åtgärdas hela tiden, tusen saker som väntade, tusen saker som stod på listan ...

och det gällde att kunna prioritera.

Att kunna välja vad som skulle göras först och se i vilken ordning resten skulle göras. För att försöka få flyt i arbetet.

Men hela tiden fick bedömningen omvärderas, eftersom det tillkom nya saker ständigt - telefonsamtal från kunder och leverantörer, mail, samtal med kollegor ...

Och så skulle arbetet passa in i LIVET .....

.......med familjen och vännerna och släkten. Och med motion och matinköp, tvättstuga, födelsedagsuppvaktningar, telefonsamtal, räkningar, planering för varje minut .....

Ja, ni känner igen situationen!

Och den fritid som fanns blev lätt aningen stressad

och full av svåra val och

märkliga, vaga skuldkänslor för dem man inte hann med att träffa ....

Nu har Frun en annan situation.

Jag är ensam med mig själv hela dagarna.

Och märker att jag ändå reagerar på samma sätt som tidigare,

med tankar och svårigheter kring hur jag ska välja.

Fast nu är frågorna inne i huvudet av annat innehåll:

Ska jag ta en promenad först, eller sätta mig med tidningen i soffan, eller ta en dusch, eller gå ut och jobba lite i trädgården, eller sova en stund, eller skriva, eller ringa ett samtal till x eller y, eller städa, eller läsa en bok, eller meditera, eller bädda, eller fundera över om vi behöver handla ...

Och så slutar det ofta med att jag får ingenting gjort.

Har ikväll pratat med en barndomskamrat ... efter tusen år.

Och minnena börjar rulla in.

Vilken känsla! 

Det är kallt, men solen skiner.

Och Frun ska gå ut och röra på sig.

Det är verkligen dags för det nu.