... och så härligt.

När Frun hamnat nere på femårsnivån,

och gråtit en stund efter mamma ....

Då händer det!

Plötsligt finns en MÖJLIGHET igen.

Opp och hoppa! 

Det finns hopp.

Får man skriva vad som helst?

JA, så klart.

Men får man publicera det,

om det innehåller kränkande uppgifter om andra?

Inte lika självklart ....

Just nu är Lars Noréns dagbok aktuell.

Foto: Caludio Bresciani (Bilden lånad från DN:s artikel)

Här ingår hans anteckningar om hur han uppfattar sina medarbetare ...

hur de luktar illa, är obegåvade o s v.

Ja, det är som på en blogg. Skvaller & tankar & reflektioner ...

... som MEST av allt säger något om den som skriver.

Eftersom Lars Norén ändå är en spännande och spelad dramatiker, får man väl anta att dagboken har ett konstnärligt och intellektuellt värde ändå. Att den kanske berättar om en människas inre, om vår tid och om att leva i denna tid ...

Frun ska se på Babel ikväll kl. 22.25 på SVT2, där Lars Norén intervjuas.

(Även i SVT1 27/4 och SVT2 30/4)

Här är en puff för programmet.

Drömde att jag stod intill ett rangligt räcke,

som omslöt en avgrundsdjup grop.

Varning, varning ... 

Eller ska jag hoppa i och titta efter vad som gömmer sig därnere?

Jag är mina erfarenheter.

Och just nu minns jag knappt vad jag erfarit.

Så vem är jag då? 

Frun tog sig an ett litet, litet "jobb".

På prov.

Att läsa och kommentera några korta texter.

Trodde att det skulle vara som att roa mig lite ...

Att jag kunde göra det med vänsterhanden ....

Ta mig en liten härlig flygtur. 

Men.

Det blev TVÄRSTOPP.

Frun KUNDE INTE.

:-(

Bra att veta. 

Frun sitter numera alltid på första parkett.

Och blickar ut över det stora byggprojektet

på andra sidan fönstret ...

Underhållning all ljus tid på dygnet.

Så kan det bli.

Även på landet. 

Här, i bloggen, ingår det ju (åtminstone för mig) att vara öppen.

Jag skriver självklart inte om ALLT jag tänker och är med om, men

ni som tittat in här då och då, vet säkert rätt så mycket om mitt INRE vid det här laget.

När man träffar människor "i verkligheten",

blir det inte lika enkelt att visa sitt inre i alla sammanhang.

Vi väljer utifrån tillfället, vilka sidor vi vill visa upp.

Vi anpassar oss på ett lyhört sätt, för att passa in i sammanhanget.

Eller så "agerar" vi i det vi tror är lämpliga roller.

Somliga människor tror att de är skickliga aktörer.

De är livrädda att visa ens en skymt av sitt inre,

och spelar därför en roll. Och de tror att deras roll är vattentät,

medan den i själva verket läcker som ett såll.

Och det verkliga, inre jaget, strilar ut helt synligt

i stråle på stråle.

Och om vi vill, så kan vi i dessa vattenkaskader,

läsa dessa människor som öppna böcker.

JUST det som de inte ville att vi skulle!