VÅR TIDS STORA SKRÄCK:

• Uppsägning
• Arbetslöshet 
• Sjukskrivning

Vi är LIVRÄDDA för att hamna utanför.

Och vi ger varandra ogenomtänkta råd som:

"För allt i världen, se till att göra dig ovärderlig,

så behåller de dig som anställd."

Och just rädslan för att hamna utanför,

ger ibland just konsekvensen:

ATT vi hamnar utanför

- i sjukskrivning eller uppsägning

eller bådadera ... 

Men OM jag nu lär mig att utvecklas som JAG vill istället ...

Om det innebär att jag väljer, istället för att alltid ställa upp

och anpassa mig till orimliga arbetsvillkor och krav från andra.

Det innebär inte att jag

• inte tar ansvar
• inte bryr mig om andra
• inte  ställer upp.

Det innebär däremot att jag

• tar ansvar
• bryr mig om andra och mig själv

Det är inte meningen att man ska leva livet och må dåligt ...

Som föräldrar tar vi ansvar för våra barn

men vi måste ju ta ansvar för oss själva också.

Och inte vänta för länge ...

Det går ju att göra förändringar som innebär

att man tar ansvar för både sig själv,

sitt sätt att leva och sina barn ...

Tror att många lider av denna tids förfärliga tempo och själlöshet ...

men jag tror också att många är rädda att "hoppa av" eller göra tvärtemot alla andra. Du vet - ta det där modiga steget till livet på landet eller livet i lågt tempo eller "livet så som jag vill leva det".
För det kostar på ...

Man förlorar ju något i förändringen också, åtminstone till en början. Kanske är det (den falska) tryggheten som försvinner ...
Ofta tror man att DET GÅR INTE att hoppa av, att förändra, att välja något annat.

"Jag har så många utgifter ... barnen är ju så små ... jag MÅSTE hänga med..." och blablabla.

Men om det enda sättet för just mig att bli lycklig, är att vända det jag mår dåligt av ryggen, och förverkliga MINA drömmar, så är det ju det som är det riktiga och viktiga!

Då går det ju alldeles utmärkt.
OCH KRAFTEN FINNS INOM OSS, om vi letar ...

Det vill jag tro.
Sluta aldrig hoppas - H O P P A!!!!

 

malve

30 november 2007 12:36

Så bra skrivet! Jag tror att det är den rädslan som gjort att jag hamnat där jag är idag. Och som fått mej att till varje pris försöka komma tillbaka till jobbet. Inser att jag måste lära mej att våga lita på mej själv.

http://malves.blogg.se

 

Frump

30 november 2007 14:58

SÅ sant!
Många fler skulle få ett mycket bättre liv om de bara vågade följa sitt innersta...
Japp!

Kram

http://Frump.bloggagratis.se

 

Tant Tagg

30 november 2007 15:49

Det må bära eller brista. Det är väl ett bra uttryck?
När man kommer till en punkt i livet, då man törs följa sina inre beslut och önskningar och känner att det är dags att ge sig ut i tomma intet. Då har man den där "bära eller brista"- känslan. Då är man trygg i att vad som helst kan hända, men att det gör inget.
Ja, eller hoppa....eller släppa taget..... you name it.

http://www.tanttagg.bloggagratis.se

 

margus

1 december 2007 21:13

Bra uttryckt!
Var själv i ekorrhjulet ett antal år i mitt liv. Jobbet tog så mycket tid att jag inte ens hann att söka annat. Tills det en dag brast.
Många av oss behöver kanske komma till den punkten att det brister innan man hoppar. Först då kanske man är säker på att det är det rätta, det enda...?

http://margus.bloggagratis.se

 

Dragariel

1 december 2007 22:37

Mmmm, jag kan inte låta bli att känna att det där är riktat till mej ;)
Det finns en annan aspekt av det hela också - det fria valet, den fria viljan. Och jag står ju där idag, att jag VÄLJER att leva det liv jag lever idag, med allt vad det innebär. Jag vet att det kommer att komma en förändring, men förändringen kommer inte förrän tiden är mogen...:)

 

Fru Fundersam

2 december 2007 20:03

Den fria viljan kan som sagt innebära att man väljer att låta saken bero. Nu.
För att ta tag i den senare. När det passar. Så resonerade jag och brast. Gick till sist rakt in i väggen och "hoppade" på så vis av karusellen.
Jag vet att vi är många som väljer att kämpa på, att göra förändringar (men kanske inte de rättas) där vi kan och sedan KÄMPA! Det är bra gjort på så många sätt, men helknäppt också. Åtminstone om man gör allt man gör för att hänga i, upprätthålla den "yttre balansen". Men offra den inre!

Du behöver inte ta åt dig särskilt, Dragariel. Du är väl en av de mest tänkande och reflekterande människor jag vet. Nej,jJag dömer ingen annan. Hur skulle jag kunna det? Vi får alla vara våra egna "domare" eller hellre advokater. Kanske helst coacher.... Och LYSSNA på den där inre rösten... Det har jag fullt upp med att påminna mig själv ständigt ....

 

Dragariel

2 december 2007 20:16

Ja, som du vet så har jag ju gjort samma resa som du...med undantag för medicinerna, då. Jag har alltid VÄGRAT läkemedel som inte är absolut livsnödvändiga (typ kortisonet jag var tvungen att äta för att inte dö av leversvikt, eller min astmamedicin)...på gott och ont. Men det här handlar om andra saker, för min del. Jag låter inte jobbet få så mycket av mej som det fick förr...och det var jobbet som kickade mej utför stupet...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg är avslutad. Men den ligger kvar tills vidare .... Här är Fru Fundersams sparade inlägg: AllmäntDagens trudeluttDrömmar och bilderFilmer och teaterFrun lagar matHumorHälsa & ohälsa & livsstilKulturfrågor och religionKärlek och vänskapLivs...

Fru Fundersam har funnits på bloggen sedan den 9 oktober 2006. I nitton månader. Eller ett och ett halvt år, drygt.  Det får räcka så.   Nu har bloggen gjort sitt och den som skrivit om Fru Fundersams förfärliga och härliga inre liv och yttre strapat...

Frun funderar OFTA och MYCKET, över vägen ut från hemmet till det hägrande arbetslivet! Det kommer att bli en LÅNG väg ...   Länge har Frun tittat på annonser om olika spännande lediga tjänster, och varje gång tänkt att: ...ja, men det...

Sommarvarmt har det varit i Fru Fundersamland, idag. Frun var ute i trädgården iklädd shorts och linne till sena kvällen. Och solen värmde gott när vinden mojnat. Då är det SKÖNT igen, att finnas till.  ...

Frun har nyss hälsat på små alldeles underbara kattungar. Och HUR ska det gå att motstå att ta sig an en av dem?  Det är nära nog otänkbart ...  ...