La famiglia

15 oktober 2007 16:43

Vad jag är glad att jag inte känner igen mig ett smack i din beskrivning.

Bara en liten fråga, har du även provat KBT? Om ja, vad gav det?

Vita

15 oktober 2007 17:45

Men jag vet en sak som du är bra på: att göra dina bloggläsare glada

liv

15 oktober 2007 17:50

Hej Fru Fundersam
Jag känner igen mycket av det du skriver. Det är verkligen jobbigt och svårt. Just de här frågorna och/eller de så kallade glada tillropen blir som slag i ansiktet istället för något positivt. Trots att man inser att det är i all välmening och efter bästa förmåga det uttrycks, kan just de känslor du beskriver komma upp och bli ännu starkare än man upplevt tidigare. Så känner åtminstone jag. Tyvärr har jag inga bra lösningar eller kommentarer. Skickar dig en stor varm kram. Sköt om dig så gott du kan.

Fru Fundersam

15 oktober 2007 18:33

Ja, La. Jag har provat - till viss del. Men jag vet inte hur långa kurser man behöver för att klara av att ändra beteenden och tankar helt. Och om det går. Jag läser böcker om det och försöker ... Det konstiga är att när man "mår hyfsat bra" då är ju ingenting svårt. Men när "man går ner sig" då tar de gamla inlärda mönstret vid. Och de tar ner en ännu mer ... Men det går säkert att skapa sig motivation ... fast kanske inte utan hjälp. Och sjukvården anser inte att jag är i tillräckligt akut behov av hjälp, eftersom det finns så många andra som är så mycket mer sjuka.
liv - din kram värmer!!! Och Vita - din kommentar likaså!
TACK!!!!!

UnderCover

15 oktober 2007 20:48

Ja tänk vad lätt det är att säga tulipanaros, men så attans svårt att göra en!
Om alla "uppmuntrare" kunde tänka på det...

"Åar vet att det inte är någon brådska. Tids nog kommer vi fram" - säger Nalle Puh och det har han så himla rätt i.

Håller helt med Vita i det hon skriver.

Stor kram till dej!

malve

15 oktober 2007 21:12

Har en gråtdag i dag...och nu gråter jag igen...tänk om jag bara är lat...har tänkt skriva om den tanken men inte vågat riktigt...
kram:)

Vita

15 oktober 2007 23:04

By the way - jag känner igen mig väldigt mycket

M

16 oktober 2007 11:22

Vilken härlig blogg. Hamnade här av en slump. (har aldrig läst en blogg tidigare)
Man känner tydligen instinktivt igen sina medsystrar, jag insåg att det var det du var när jag läste detta, känner igen mig mycket väl i det du skriver.

Strunta i alla "goda råd" det är faktiskt bara du som vet hur du känner. Lita på det och försök att släppa det dåliga samvetet. Men jag vet att det inte är lätt.
En dag när jag låg på soffan och bara orkade slöläsa lite eller titta i taket njöt jag faktiskt av att det var helt tillåtet. Så länge jag bara låg där mådde jag ju faktiskt ganska bra.

Kram

Fru Fundersam

16 oktober 2007 12:27

Kramar tebaks till er alla!!!!
Det där med lathet ... OM man är lat en stund, kanske man behöver det.
För att man aldrig tillåtit sig det tidigare.

La famiglia

16 oktober 2007 23:30

Som sagt, en knepig fråga som jag har noll egen erfarenhet av. Men jag är trots allt lite påläst på hur männsikor fungerar. Jag tror att KBT är den bästa/minst dåliga metoden i sådana här lägen. När man varit sjukskriven i flera år har ju liksom den fysiska kroppen oftast återhämtat sig efer utmattningen. Då är det "bara" det psykiska kvar. Och då tror jag på KBT. Men definitivt inte utan hjälp.

Jag har en arbetskamrat som gick in i vägger för något år sedan. Det var den berömda så kallade honungsfällan. Man älskar sitt jobb och jobbar i stort sett ihjäl sig. Men på något underligt sätt har han tagit sig tillbaka snabbare än någon annan jag stött på. Min bild av det är att han läste Mia Törnbloms båda böcker, bestämde sig för att ta flygcertifikat, och sen var han redo att böra jobba igen. Eller nja, han var väl borta drygt ett halvår och fick troligen under tiden bra hjälp att komma tillbaka.

Jag vill ju inte påstå att du ska läsa två böcker och ta flygcertifikat, sen är du redo att börja jobba. Men på något sätt inger hans livsöde mig hopp om att livet inte är förstört för alltid om man gått in i väggen. Men om man inte har en vilja av stål är det nog väldigt svårt att hitta tillbaka utan hjälp. Och till och med ur ett ekonomiskt perspektiv (som egentligen är mindre viktigt än det mänskliga, men ändå oftast det som får styra) är det så jävla kortsiktigt att inte hjälpa de som behöver, för vad kostar det inte att ha en massa folk sjukskrivna.

Fru Fundersam

16 oktober 2007 23:46

Tack, La.
Ja. Jag tror också att det går. Men det är nog väldigt olika för olika personer. Dels hur länge de varit "på helspänn", innan de kraschade. Dels vad de har för andra livserfarenheter. Och om de har en arbetsgivare som vill hjälpa till. Och om de får hjälp med någon form av rehabilitering. Och om de VET vad de vill göra. Och om det går att ta studielån för en ny utbildning. Och om det finns jobb i närheten. Och en massa andra komponenter.
Först och främst: Finns det arbetsgivare som är intresserade av att ta emot en trött person som inte vet om den kommer att orka?

La famiglia

17 oktober 2007 22:44

Alltså min arbetskamrat hade nog rätt bra förutsättningar att komma tillbaka. Han hade ju en arbetsgivare som ville satsa på rehabilitering, och ge honom möjlighet till arbetsträning i en annan miljö än den han kom ifrån. Så förutsättningarna för honom var nog rätt goda.

Fru Fundersam

18 oktober 2007 13:06

Så himla skönt för honom. Det är härligt att se att det fungerar. :-)