Man vet inte alltid vad man håller på med, vart man är på väg

och vad man egentligen vill.

Jag tror att jag vill leka lite ...

Med en lista och utmaning som jag hittade hos La famiglia.

Jag roar mig en stund, genom att skriva ner sju sanningar om mig, här nedanför:

Detta är reglerna för utmaningen:

• Länka till den som utmanat dig.
• Berätta 7 sanningar om dig själv.
• Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
• Lämna ett meddelande till dom som du utmanar.

1. Jag är optimist innerst inne och tror alltid att allt ordnar sig.
På nå't sätt ...

2. Jag har rest till Egypten, Kanarieöarna (Teneriffa), Madeira, Spanien (Barcelona), Frankrike (Normandie, Paris, Côte d'Azur - Provence), Italien (Ligurien, Milano), Tyskland (Stuttgart), Storbritanninen (London, genom England, genom Wales, runt om i Skottland och till Irland: Dublin), Florida, Minnesota, Cypern, Island, Finland, Danmark, Norge.
Men Sverige norr om Vilhelmina har jag aldrig besökt ...

3. Jag gillar att vara utomhus, se teater, läsa romaner, göra fint omkring mig, sjunga, skratta och att dansa för mig själv, men jag kommer inte alltid ihåg att jag göra det jag gillar

4. Jag har svårt att säga nej till dem som jag känner att de förväntar sig ja från mig. Men jag jobbar på att lära mig att säga nej på ett positivt sätt ...

5. Jag har varit ifrån arbetslivet i snart fem år och kan inte längre känna identitet i ett särskilt yrk. Och tänker att det egentligen är lite spännande. Allt kan ju hända ....

6. Jag har slutat att färga håret och upptäckt att jag inte har så många grå hår som jag förut trott utan att håret är ganska mörkt

7. Jag är rätt så nöjd med mitt utseende, men vill göra mig av med ett par-tre kilons övervikt. Men frågan är om jag kommer igång med träning ...

Sådärja.

Nu utmanar jag i min tur margus, ruth, dragariel, alma mater, di, helga

och DIG - du som också vill leka!

Tur att det finns broddar

när vägarna är isbelagda. 

Frun lyckades ta 6-kilometersrundan idag

och är nöjd med det. 

Fru Fundersam läser vad Torbjörn Åkerstedt säger i DN:

Höga ambitioner, höga krav och en prestationsbaserad självkänsla är grunden för utbrändhet. Jag tycker nog att vi kommit till gränsen för vad människor klarar av. Småbarnsföräld­rarna ligger illa till, det är en grupp som blivit allt tröttare under senare år, säger han.

Och Fru Fundersam (som själv varit småbarnsförälder & haft höga ambitioner, höga krav och en prestationsbaserad självkänsla) önskar att alla föräldrar kunde "unna" sig och sina barn att vara tillsammans mer med familjen. Att inte jobba heltid och stressa för att hänga med i varje förändring på jobbet ....

... men det är ju lätt att säga. 

Dagen slår om till kväll,

innan man hunnit blinka.

Och mulna dagar som denna,

vet man egentligen inte, om det ens varit dagsljus

som man trevade sig fram i, där man vingligt vandrade

längs vägrenen.

Är du bitter?

Är du en bitch?

Eller en martyr?

Börjar du komma i övergångsåldern?

Är du avundsjuk på yngre? 

Har du dålig karaktär?

Är du lat?

Kan du inte skärpa dig? 

Nää.

Jag kanske bara är ...

en vanlig ...

kvinna.

Ja. Och det gjorde jag.

Ringde min läkare.

Som inte hade så mycket att tillägga,

när jag sa att jag var sliten och liten och

hade nära till tårarna.

Att jag var trött och skulle behöva få hjälp med terapi.

Men det finns ju inga resurser till det - att hjälpa mig som varit sjukskriven i fem år. För jag har ju mitt sjukbidrag och därmed är ju allt ordnat!

Och jag måste ju förstå att det finns mer ömmande fall - folk som är nära att ta sina liv. Människor som har "riktiga" psykiska sjukdomar och inte bara är utmattningsdeprimerade med dålig självkänsla, nedvärderande tankar om sig själv och jobbigt beteende ...

Och att jag ändå har man och barn och barnbarn att glädjas åt. 

Och så mitt lilla sjukbidrag förstås!

Sedan har jag ju faktiskt själv valt att låta bli medicinen nu (efter att den inte hjälpt mig under fem år). Och då får jag väl försöka hantera det då. Eller börja med medicinen igen....

Tjohooo! Valet är MITT!!!!! 

Jag hörde på ett program på radio på förmiddagen

- Samtal pågår - där en man som heter

Janne Koldenius sa ungefär så här:

Faran med att vara sökare, är att

man inte stannar upp när man finner

det som är bra för en.

Så är det nog. Att man tycker att det och det sättet att leva verkar bra, men man provar inte på riktigt. Man bara "vet" det en stund, men glömmer sedan, i jakt på nya sanningar. Så kan jag känna att jag fungerar. Jag stannar inte tillräckligt länge i det som jag vet är bra för mig. Eller snarare: jag stannar bara halvhjärtat i det som är bra för mig och tappar på så vis fokus ...

Mannen i programmet  lär leva som buddhist nu och har hittat sin trygghet i det. Att inte värdera allt ideligen, utan att acceptera istället. Jag förstod det så som att det handlar om att inte låta EGOT ta plats med sin svartsjuka, sin avundsjuka, sin uppblåsthet, sin litenhet, sin rädsla för att bli sårad .... Utan att lugnt vara med sig själv utan ständiga jämförelser.

Det låter intressant, tycker Fru Fundersam, som också funderar på att läsa hans bok: En västerlänning möter buddhismen. 

Här kan du gå in och läsa mer om programmet och även lyssna på det. 

Min kamera och jag synkar inte längre.

Knappast aldrig inomhus med blixt och

ibland inte heller utomhus i dagsljus.

Det kan bero på att Herrn håller på och "ställer in den" hela tiden.

Det kan också bero på att jag är för hetsig och inte orkar kolla in

skärpan innan jag fyrar av. Eller att jag skakar i armarna. Eller att

mina ögon inte ackomoderar som de ska ...

Hur som helst blir vissa bilder ok och andra rena skräpet.

Jag tog några när vi var ute och trettondagspromenerade idag.

Här är en suddig, oskarp en som nästan blev som en målning.

Fin på sitt sätt ...

Som allt kan vara.

Om man tittar efter.