Samtal

= något man gör tillsammans.

Med respekt. Och med vilja att lyssna och tänka.

Lärorikt och vänligt. 

Diskussion

= dissekerande. Söndertrasa i små bitar, som ska synas och värderas.

Lite tröttande i längden ....

Debatt

= slag i skallen på varandra. Handlar om att stå för sitt argument intill döden. Vässa sina ilskna formuleringar, sticka in skrivarsvärdet och slå till med kraft och hög röst för att vinna bataljen.

Huvva! (Inget välgörande om man inte känner sig RUSTAD.) 

En av de roligaste effekterna med bloggandet,

är att man får nya bekantskaper.

Hos min nya bekantskap Mrs F,  läste jag nyss detta inlägg om Babben, där hon säger att det tagit nästan tio år, men att han nu är fullt återställd från sin utbrändhet och precis som det ingett Mrs F hopp, gör det det hos mig! Det kommer en dag .....

I have a dream, that one day ....

... ska Även Fru Fundersam vakna och inse att ...

Free at last! Free at last!

Orkar inte vara låg mer.

Så, jag piggar upp mig

"med en arg och krigisk dans"

sen hugger jag mina tänder

"djupt i mårrans kalla svans"
"och mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs"

Jepp!

Så går det till att skrämma bort Mårran!

Nu ska jag planera fest ...... 

Ibland gör vi ju så, att vi skiftar perspektiv så till den grad,

att vi inte längre hör vad vi själva tänker.

Vi böjer oss istället för att behaga andra.

Vänder kappan efter vinden.

Svarar som någon annan frågar.

Uppför oss som förväntat.

Beter oss som objekt istället för som subjekt. 

Det kan gälla enstaka gånger, i vissa sammanhang, men också uvecklas till ett öveskuggande förhållningssätt. Snart har det etsat sig in i personligheten. Man blir "följsam", "vänlig", "smidig"

..... och snart även tröttsamt tom och tråkig.

För att inte bli tröttsamt förutsägbar,

och för att inte själv tröttna på bloggandet och på att blogga,

bör man glömma bort att någon sitter och läser det man bloggat om ....

i alla fall ska man inte låta de som läser och deras förväntningar styra vad man spottar ur sig, utan titta in i sig själv och låta det som vill ut komma fram fritt i bloggen.

Den "regeln", tog jag nyss till mig hos Anna-Lys.

Jag tar upp "regeln" här, inte för att behaga Anna-Lys eller någon annan, utan för att jag funderar över vad den betyder. Vad kommunikationen betyder. För meningen med kommunikation är ju inte att låta, att skrika högst, utan att bli lyssnad på och få svar. Att ömsom tala ömsom lyssna.

Och att tala SANT - för att återknyta till en mening jag fått av Alexandra:

Ansvaret att svara an på sitt eget inre.

Bara så uppstår rörelse mellan olika tankeställen.

När vi låter meddelanden färdas och utvecklas.

Och för att det ska uppstå KOMMUNIKATION, i sådan form

att den utvidgar tankarna ..... bör man nog göra sig fri

och prestigelös.

Allt man bloggar om blir väl inte intressant, men nånstans

här och där uppstår förhoppningsvis mötet

med kommentarer, tankar, infall och hugskott.

Och jag lär mig att förstå något nytt och oväntat, mitt i mötet.

Så vill jag att bloggandet & samtalen ska fungera.

Att vi möts som sanna subjekt - alla värda respekt och intresse. 

Sov gott & dröm sant!

Nytt år.

Nya förhoppningar.

En helt oskriven bok framför var och en ...

Men också tankar om jaget i världen, oavsett tiden.

Eller jagets olika identiteter i tidsvärlden, i den geografiska världen och i känslovärlden.

När man färdas mellan geografiska platser, som Fru Fundersam nyss gjort, färdas man även mellan tider. Och olika identiteter, kopplade till då och nu, här och där ...

Frun är ute och reser och färdas också känslomässigt mellan olika identiteter - den generösa värdinnan, mamman - god men också jobbig, den rara mormodern och farmodern, svärmodern ... , hustrun, före detta hustrun, före detta svärdottern, systern och dottern. Den lilla dottern, den svårhanterliga tonårsdottern, den unga duktiga dottern, den medelålders dottern ... Och nu också den enda dottern. Hon som ska fylla alla hål av saknad.

Allt i ett virrvarr.

Och ändå just genom alla känslostormarna, växer en helare kärna fram i mig. Ett balanserat jag. Åtminstone en stund. Sitter på tåget och läser. Tittar mig omkring. Ser Herrn försjunken i sin ljudbok ... Känner mina egna konturer tydliga. Mitt eget jag - allt som det härbärgerar.

Men jaget är skört.

Och hemkommen idag, till den "nya" hemorten, kryper sjukdomsidentiteten fram igen. Här, där jag besökt doktorn och Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och kuratorn och sjukgymnasten. År efter år. Här där jag varit den trötta Fru Fundersam. Hon som "går hemma" och inte längre kan jobba. Hon som sitter i Fru Fundersamhuset och "gömmer sig". När jag ser gatorna i kommunens centralort ... när jag passerar vårdcentralen .... väller gråten upp - mitt ynkliga jag.

Synd-om-tyckar-jaget.

Tycka-synd-om-mig-själv-identiteten.

Utanförskaps-känslo-jaget.

Och den ömkliga lilla Frun har rester från ett barn-jag i sig. Det barn-jag som inte kände sig tillräcklig. Det barn som kände sig utanför och udda. Inte tillräckligt tjejig tjej. Inte tillräckligt smart i skolan. Inte tillräckligt vanlig. Inte tillräckligt älskad?

Bräckel-Fia.

Så nu är det dags att gå och snyta sig och ta fram en av alla andra identiteter: Klok-Frun, Mogen-mamman, Stadig-varanden, Skaka-av-sig-skojaren ....

För de finns ju också därinne i Frun.

Och det nya året?

Det blir väl som det blir.

Kanske helt enkelt så som jag gör det till ...