... i trädgården.

Strosade runt i regnet, för att se om fler blommor krupit fram ur sina vintergömmor. Hela sommarhalvåret är det en daglig syssla - att titta på växterna och se hur de växer, vecklar ut sig, blommar, bildar frukter, ändrar färg och vissnar ...

Inomhus vattnade jag alla

små små plantor som jag

dragit upp från frö.

Alla chiliplantor, tagetes, penseer,

alunrot, lobelior och annat smått

och gott som ska få flytta utomhus

när frosten inte längre kan ta kål

på dem, nattetid.

Och krukväxterna som också ska ut

och lapa sol och dricka regn så

småningom - pelargonerna och

änglatrumpeterna ...

Längtar till sommaren och hoppas

på att mina änglatrumpeter ska bli

lika rikblommande som de jag

sett på odla.nu.

Det kanske blir så här med åren.

Att "gamla gummor" får livskraft

av blommorna.

Fru Fundersam tog adjö av sina gamla föräldrar, för denna gång. De klarar sig bra trots alla nya förändringar som skett ...

Skönt!

Frun reste med ett X2000-tåg. En liten sexårig pojke sprang som ett jehu, fram och tillbaka i vagnen och ingen i vagnen tycktes ha något att säga om det.

Så skönt!

En man satt och sov på ett säte i vagnen. Rätt vad det var stämde han upp i en jojkliknande slinga, så somnade han om. Gång på gång hände det. Och ingen sa något om det heller.

Skönt!

Därefter blev det en timmes uppehåll i en stad. Frun vandrade runt med sin väska på hjul och tittade sig omkring på gator och torg ...

Skönt att få röra sig lite.

Därpå var det dags för ett regiontåg. I Fruns vagn satt det en hel skolklass (eller om det var konfirmander) med tonåringar. Alla var lugna, trygga, vänliga, stillsamma, nöjda ... Frun tänkte att det är så gott att se - att ungdomar har det bra. Att de är nöjda ...

Skönt!

Sedan kom Herrn och mötte Frun vid stationen.

Skönt!

Livet pågår.

Skönt! 

Just nu läser jag Hohaj av Elisabeth Rynell

och Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät

av Paulo Coelho.

Här är några citat som det går att fundera mer kring:

Numera vallfärdar människor med buss. De vill bara komma i mål. De gamla pilgrimerna bröt upp ur sina liv. De vandrade i månader och år, en del kom aldrig tillbaka. De mötte varandra på de ändlösa vägarna, de visste att de alla var ute och drev själen i vall; oron, skulden, all livets obärbarhet.
(ur Hohaj av Elisabeths Rynell)

Ingenting försvagar en människa så som styrkan.
(ur Hohaj av Elisabeths Rynell)

Lyckan är ibland en välsignelse, men för det mesta är den en erövring.(ur Vid floden..., av Paulo Coelho)

  Han ser sig i spegeln, ur ögonen tittar
  fortfarande en pojke som utbrister: ”Hej,
  det var längesen. Hur har du det?”
  Den gamle svarar: ”Bra, jag är vid liv,
  vid god vigör, faktiskt.” Pojken frågar:
  ”Har du fått reda på något om varför
  man är här, om varför vi gör vad vi gör?”
  Gubben svarar: ”Nej, men ännu kan jag
  glädja mig åt att samma ljus som jag ser
  i dina gosseögon faller på ting och människor.”
  Tom av förundran stirrar han in i sina ögon
  och hör sin röst: ”Vad kan man mer begära?
  Att ännu vid min ålder få se på världen
  med en ynglings blick. Få se den skimra,
  i denna världens enda verkliga ljus.”

Detta har Jacques Werup skrivit.

Och jag tänker att just så är det.

I varje gammal man och i varje gammal kvinna

bor också ett litet barn,

som förhoppningsvis har sin nyfikenhet kvar ... 

Om jag skulle börja jobba igen, vad skulle jag då vilja jobba med?

Den frågan får jag ofta.

Och jag vet inte.

För jag vill inget särskilt.

Eller allt.

Jag vill ha ork & energi.

Annars kan jag inte jobba.

D v s förvärvsjobba ...

Jobbar gör jag ju - med mig själv, med livet, med problemen ...

Jag jobbar för att få vara jag ... 

Men, innan jag ska göra ett jobb för någon annan, ett jobb som jag ska ta betalt för, som någon ska ge mig lön för ... så måste jag väl veta att jag orkar. Att jag kan komma i tid och leverera i tid och utföra ett arbete rätt?

Och där är jag inte.

Ännu. 

Nu är hon på G igen.

Avataria is back.

Jippi! 

Blått eller rött?

Så var frågan i utmaningen jag fick nyligen. Och jag försökte se själva färgerna framför mig för att känna vilken färg jag var närmast, just då. Det var blått - alltså den blå färgen: Himlen, det svala, scillan ...

Andra kanske associerar till politisk tillhörighet. Eller manligt eller kvinnligt?

Sådär är det ofta med alla dessa frågor, undersökningar och mätningar av åsikter och hälsa och gud vet vad. Att allt som det frågas om kan tolkas på så många sätt. Och att svaren inte  är entydiga.

Hur är det hos dig nu, förresten:

Rått eller blött? 

Här är det bådadera. Regnet öser ner. 

Jag är på besök hos mina gamla föräldrar.

Nu känner pappa igen mig, igen!

Det verkar som om han får tillbaka mer och mer av minnet.

Men han är samtidigt medveten om att han har lite snurr inne i hjärnan.

Och livet fortsätter ...