Det finns så många sätt att beröra,

påverka, berätta, visa,

fråga, tala ...

Vi bloggar & mejlar, leker, uppfostrar, protesterar, imiterar, spelar, frustrerar, kräver, trycker ned, tigger, slår, älskar, lyssnar, smeker, skrattar åt, beundrar, undrar, ger, njuter, tröstar ...

Nu har jag en NY omröstning som det skulle vara roligt att få era svar på. Vad skulle du välja om deu verkligen KUNDE och fick möjligheten. Om inga om fanns. Om du bara följde ditt innersta. Vilken form uttrycker mest?

Svara gärna i omröstningen längst upp till höger på sidan.

Erik, heter en liten pojke,

som just har varit här

och sålt årets majblommor.

Det fick bli en krans till Frun,

en dekal till bilen och

en nålblomma till Herrn.

Fru Fundersam sitter nu här, kransbeprydd och njuter av vårens framfart.

Jag var inne hos Clara och hittade denna länk till en vacker film

med en vacker sång och av en vacker sångerska.

God morgon & God middag alla bloggvänner! 

I bloggvärlden dyker det upp nya vänner.

Ochdet är så uppfriskande och spännande.

Lika sorgligt och tomt är det när de försvinner.

Men det är väl hela tjusningen med denna

parallella värld till den "verkliga".

Att man får vara anonym och ändå "nära".

Kanske är det just den skyddande anonymiteten

som - skapar avstånd på ett sätt, men ändå - öppnar

oss. Vetskapen om att vi inte behöver mötas

i den fysiska världen utan kan stanna i denna

värld där själar möts ...

Jag har många gånger tänkt att jag får själslig

näring och bekräftelse här, i detta forum. Det

får jag "i det andra" livet också, men där tillkommer

så mycket annat. Praktiska hinder.

I bloggvärlden är vi direkta.

Eller så direkta som vi vill  och behöver.

Vilken ynnest - att få leva i två världar! 

Euforin går över i tomhet

Nja...

Kanske inte fullt så drastiskt.

Men idag är jag trött efter helgens trädgårdsliv.

Det kostar på att gräva och njuta av solen ...

Jag sov till halv ett.

Och har ännu inte fått någon "fart".

Ska inte ha så mycket tempo idag heller.

Jag glömmer fortfarande att jag inte kan vara sådär sprudlande ... i alla fall inte under någon längre tid.

Måste tagga ner.

Inte alltid lätt. 

(Eller hur, Tant Tagg?) 

En gång fick jag en vers.

Som jag har på mitt skrivbord.

Där står:

Be not afraid!

This very hour begin

to do the work thy spirit glories in

A thousand unseen forces wait to aid

Be not afraid

Begin! Begin!

Och jag försöker hämta kraft därur ...

Tänk dig!

Du kanske känner någon person som du ser upp till.

Någon som du alltid har kunnat prata med.

Någon som velat lyssna ...

Någon som alltid älskat dig. 

Och han/hon har varit lite av en tröst för dig.

Så som min pappa varit ....

Så drabbas denne någon av minnesförlust.

Och kan inte längre känna kärlek till dig.

Kan inte komma ihåg.

Kan inte en massa saker ...

Du säger: Nu är det bara fyra dagar tills att jag  kommer och hälsar på!

Och denne någon svarar: Jaså?

Du säger: Det blir väl kul!?

Och någon säger: Jaha. Vad ska du göra här då?

Du säger: Men jag ska ju hälsa på dig!

Någon säger: Jaha ..... vad trevligt ... jag får väl försöka leva då då ...

Så har det blivit.

Relationen far/dotter.

Efter hjärtstilleståndet och medföljande hjärnskada ...

Konstigt, va? 

Det är fortfarande 18 grader varmt ute.

I skuggan.

Men solen skiner.

Som om det vore sommar.

Herrn och jag har levt utomhus idag.

Grävt nya rabatter.

Rensat runt rosenhäcken och lagt på barkmull.

Blandat gödsel och kompostjord i landen.

Krattat.

Vattnat.

Jag älskar att njuta av utomhusliv på landet!