Jag är en liten gosse ifrån staden

som har åkt till landet hela dagen

Jag ska gå till kossorna i hagen

för att se om dom har mjölk i magen

(Vad ska du göra sen)

Plocka blommor åt en vän

(Sen åker du väl hem)

Aldrig åker jag väl hem

Jag ska koka soppa på en spik

fånga lite abborre och sik

Sen när jag är riktigt mätt och rik

ska jag meditera i en vik

(Vad ska du göra sen)

Plocka blåbär åt en vän

(Sen åker du väl hem)

Aldrig åker jag väl hem

Skulle alla klockor ringa ding-dong

Skulle alla bilar tuta tut-tut

Skulle alla hjältar slås och stenas

Ja, skulle mitt kalas bli en arena

(Då åker du väl hem)

Nej, till öknen gick jag sen

(Vad gjorde du väl då)

Stack mitt huvud i det blå

Jag stack mitt huvud i det blå

Förra året, denna dag skrev jag om racerförare som måste lära sig krypa.

Idag handlar det om att vara vän med krypandet, men också se

om det finns möjlighet att resa sig på två ben ibland.

Och kanske till och med ta några danssteg.

Det är ju i alla fall fredag. 

När jag var liten bodde vi i ett gammalt torp på somrarna.

Och en bit därifrån låg Alberts gård.

Och där fick vi barn hoppa i hö.

Vi var på "övervåningen" och hoppade ut i ett hav av hö.

Men en gång råkade jag ramla ner,

i ett hål i golvet,

och hamnade en våning rakt ner, med fötterna

mot det hårda golvet i spiltan.

Inte på någon ko, som tur var ...

... för kon.

Men ONT fick jag i ryggen ...

Det fick nog Sara Walsh också,

när hon ramlade ned i hålet på Catwalken. 

Titta här på den stackars tjejen. 

... eller stolpe,

eller dubbelstolpe ...

så finns din räddning här.

Fullt med anvisningar för hur man gör

när man virkar & stickar.

Så himla bra, va?!

Förra året, denna dag

skrev jag:

Att lyssna på andra är lärorikt.

Att lyssna till sig själv är nödvändigt.

/Fru Fundersam

Har jag nu lärt mig?
 

 - I alla fall vet jag vad jag vill:

Jag vill LYSSNA till det jag säger

djupt här inuti mitt bröst.

Svagt, men

ändå fullt hörbart ...

(Bilden lånad från sidan som länkas till nedan.) 

Med ögon känsliga för grönt
Och tänk, i parken

på våren

med ögon känsliga för grönt

och kastanjeblad

som paraplyer.

Och våra händer känsliga för allt
som är skönt.

 

Vi vek en duva

av papper,

i vinden seglade den långt.

Och den landade

på en staty som

fick ändra alla orden
i sin sång.

 

Det regnade.

Men bilderna blev bra,

det var ett egendomligt ljus den dan.

Vi fyllde våra ögon

med ljuset och tankarna på allt det nya.

 

I parken

på våren

med ögon känsliga för grönt

och kastanjeblad

som paraplyer.

Jag älskade dig då,
det gör jag nu.

av Barbro Hörberg.

Här kan du läsa mer om Barbro Hörberg. 

Vita tipsade mig.

Nu ska jag lyssna på honom. 

Frun ställer väckarklockan.

Försöker komma upp ur sängen.

Går ut och går - drygt sex kilometer i en timme.

Har lyckats fyra dagar i sträck nu.

Även om promenadtimmen förlagts senare och senare för varje dag.

Good enough!