Nu har jag slutat

• att äta kött
• att tro på ökad medicinering
• att anpassa mig och fastna i andras ledband.

Ska åtminstone försöka

• att följa min egen vilja
• att göra det som är bra för mig
• att resa mig och försöka på nytt, när det inte gått så bra som jag hade hoppats. 

Robbish skriver som en kommentar till ett inlägg hos mig:

Snälla kan någon slå en fet jävla stekpanna i skallen på hela världen och bara få den att stanna upp för ett ögonblick. Sen när ringandet i öronen släpper så kanske, kanske kan vi se på saker lite annorlunda.

Helt lysande, Robbish!!!

Nu drämmer jag i ... 

FN-dagen firas varje år den 24 oktober.

Idag alltså!

Fru Fundersam vill nedan tillåta sig att citera Karin Johannisson,

som skriver i DN om hur samhället och individen interagerar. Eller

snarare lider brist på en frisk interaktion.

I hennes inlägg "Samhällskroppen",

handlar det om det populära utbrändhetsbegreppet.

Om vad det egentligen är.

Vad det är ett tecken på.

Och hur man väljer att reagera på dess konsekvenser.

Skönt att någon ser på problemet från den nivån också!

Och uttalar sig om utbrändheten som ett samhällsproblem

Karin Johannisson citerar i sin text också i sin tur

Johan Asplund, som skriver:

”Utbränning uppstår ur den abstrakta

socialiteten, ett samhälle som tappat förmågan till

interaktion med en alltmer förfrämligad individ som

i sin tur förlorat förmågan att vara i världen.”

Hon hänvisar vidare till Torbjörn Friberg som

”är inne på liknande tankar i sin avhandling "Diagnosing

Burn-out" (2006). Utbrändhetsdiagnosen är en dimridå

över det egentliga problemet.”

Lite längre ner i sin text skriver hon:

”Individen är spänd, alltså skall hon

avspännas. Men vem frågar varför Jeppe spänner sig?

Just nu är det för övrigt inte avspänning som gäller utan

mindfulness, medveten närvaro. Till och med stressexperterna

själva exekverar den. Inget fel med det. Men bättre att bli

närvarande i världen (gratis) än bara i sig själv."

Läs hela texten av Karin Johannisson,

på DNs kulturdebattsida här.

Lilla Lasse

Lilla Lasse sitter och gråter
borta är hans fiskarebåt.
Gråt inte du lilla Lasse,

båten den ligger i vassen.

Fuller med gäddor och braxar.

Fuller med ålar och laxar.
Lasse ro hem,
Lasse ro hem.

Mor har fått barn,
kon har fått kalv
och suggan har fått tio små grisar.

Ifrån Volga häromdagen

red jag, kom jag genom hagen,

mötte Minka, blev betagen.

Minka, söta Minka.

Daggräs hade hon i handen, /Rättelse: DARRGRÄS ska det vara!/

körbärskorgen full till randen,

jag steg av min häst och band den.

Minka, söta Minka.

(Så minns jag texten ... Är det rätt?

- TACK för rättelsen i kommentaren!!!!:-)

Fru Fundersam har medicinerat i snart fem år.

Utan påtagligt resultat. 

Med en rad olika serotonin- och noradrenalinpreparat = antideppressiv medicin. Och senast också Lamotrigin - som egentligen är medicin mot epilepsi och bipolära sjukdomar, "men som visat sig vara bra i vissa fall mot utmattningsdepression." 

Och doserna har höjts och ändrats och hej och hå.

Men terapi vill ingen betala.

"För det finns ju de människor som lider mycket värre av akuta depressioner och av mycket svårare slag. Med självmordsrisker. Och det finns många som har svår panikångest." 

Vad ska man svara?

De ska ju så klart gå före i kön.

Fru Fundersam är bara trött.

Energilös.

Utmattad.

Men nu har Fru Fundersam inte lust längre.

Att käka medicin.

För det ger obehagliga biverkningar.

Men knappast någon verkan.

(Inte handlar det för min del om att ta lyckopiller inte ... )

Jag är lika trött, lika pendlande mellan håglös och lätt hoppfull.

Och jag kämpar varje dag med att vakna, peppa upp mig, hålla mig vaken, inte gå ner mig i trötthetsträsket. 

Tar och trappar ner nu med alla enorma mängder piller, sakta. Och ser om det kanske blir bättre utan medicin. (Fastän jag vet att man inte ska göra detta utan läkarens vetskap. Men just nu vill jag vara min egen doktor, för jag är trött på alla doktorer som provar och provar utan att veta vad de gör och utan att följa upp med provtagningar hur det verkar.) 

Fru Fundersam surfar runt på sidor om

inspiration och goda exempel.

Och inser att LIVET och TILLVARON blir så mycket enklare

om man rör sig i glada rörelser, omger sig med vackra ting, gör goda gärningar, tänker snälla tankar, använder sköna ord ...

Och skakar av sig alla fasthållande destruktiva känslor och tankar,

släpper alla negativa beskrivningar, struntar i alla sorgebringande

mönster.

Och lyssnar på befriande musik.

Jepp!

Så enkelt är det.

"Det ska inte va svårare än så..." 

Lyssna här!