Jag har sådana känslosensationer i mig om natten.

Och jag drömmer så mycket.

Senaste tiden är det ofta om farliga, annorlunda världar, som finns utanför min dörr. Som om jag ska kliva ut i något nytt? Förmodligen har det att göra med att jag minskar på medicinen, för att så småningom pröva om jag kan vara utan. (Jag tar fortfarande en rejäl dos varje morhgon, men jag tänker sakta trappa ner.)

Och jag drömmer om förgiftningar. Om tonåren ... Och undrar åter vad det var jag var med om egentligen. Men jag ger mig ingen tid att analysera och återuppleva drömmarna just nu, som jag ibland brukat göra. Känner att jag inte har ork till det  för tillfället. Men jag är ändå full av hopp och tillit. Det är som om pusslet i mitt inre är på väg att lösas ...

Shiatsu-massagen startar också förändringar i mig. Min kropp är väldigt mottaglig för massagen. Jag tänker att mina "hårda" minnen sitter lagrade i alla mina muskler, nerver, meridianer ... som knutar och stopp, vilka sakta håller på att lösas. Blodet strilar genom de hårda fälten. Snart ska jag mjukna och släppa mitt elände. Jag behöver inte försvara mig längre för hot som inte finns.

Jag FÅR vara jag. Jag FÅR mjukna.

Det är svårt att skilja på kropp och huvud numera.

Och kropp och själ. Så som jag tidigare tänkte.

Jag känner mig verkligen mer och mer som ett enda jag.

Och spänningarna sitter för övrigt inte bara i kroppen,

utan lika mycket i huvudet. Och i den stora huden som omsluter

allt som är jag.

Allt hänger ihop.

Jag känner mig vänlig idag. 

Annabell Olsson

Annabell, Annabell, Annabell Olsson

hon sitter och drömmer när månen går upp

Hon vandrar i trädgårn och luktar på blommor

och sjunger bland liljor och rosende knopp

 

Annabell, Annabell, Annabell Olsson

hon torkar ej disken och bäddar som vi

Hon väljer bland pärlor och trär dem på snoddar

i siden och sammet hon dansar förbi

 

Annabell, Annabell, Annabell Olsson

är inte som andra som bråkar och slåss

Hon är en förtrollad prinsessa från sagan

som råkat gå vilse och bor här hos oss.

 

Av Lennart Hellsing

Frun reste "söderut", till ön igen.

Och träffade döttrar med familjer,

vännerna i huset - vuxna och barn - ,

systerbarn, katter, bonusbarn och

svärföräldrar ...

Massor med trivsel, god mat, umgänge ...

I en vas stod årets kanske sista ros?

Och Frun band en krans, som fick ligga på Fruns allrakäraste systers grav.

Var där på besök med systerbarnen, just när mörkret sänkte sig och marchallerna tänts.

Då hela stadens alla människor gett sig ut för att tända ljus på gravarna.

Det var en magisk stämning ...

Och sedan åkte Frun tillbaka till ön och det glada umgänget.

På kvällen promenerade vi

utmed byvägen i mörker för

att titta på närmaste kyrkans gravplats.

Där lyste enkla gravljus i mörkret och även det var vackert.

En helg fylld av allehanda känslor.

Och långa bilresor med ett litet barnbarn ...

Frun har strukit färg på skafferiets dörr.

Frun ska stryka kläder till sin packning.

Och imorgon far Frun söderut, för att fira Allhelgona annorstädes.

Trevlig helg alla kära vänner! 

Lilla vackra Anna.

text och musik: Bengt Henrik Alstermark (1800-1840)

Lilla vackra Anna, om du vill,

hörer dig mitt hela hjärta till.

Jag är öm och trogen

och i dygder mogen,

tycker om att vara jäv och gill.

Minns du hur vi lekte alla dar,

smekande varann som mor och far.

Redde ler med handen,

byggde hus i sanden.

Ack, hur lätt och lustigt livet var.

Men den glada tiden snart försvann.

Jag fick lära tröska och du spann.

Du gick vall i skogen

och jag körde plogen

mera sällan sågo vi varann.

Blott när sommarn stod i blomsterkrans,

och när julen bjöd oss upp till dans,

kunde vi få råkas,

rodna, le och språkas,

aldrig någon större glädje fanns.

Så det varit har i många år,

aldrig nå´nsin läkas mina sår,

aldrig är det roligt,

aldrig rätt förtroligt,

om jag icke Anna råka får.

Vad jag tänker eller vad jag gör,

står mig samma glada flicka för:

ofta plär jag drömma

att den trogna, ömma

Anna blir min brud, förr än jag dör.

Kärlek sådan oro kallas plär

-ingen vet just vad den skälmen är:

blott att han kan plåga,

sätta oss i låga,

som på en gång roar och förtär.

Röda kinder, stora ögon blå,

vackra händer, nätta fötter små.

Rund och vit om armen,

blommig full i barmen

det är någonting att titta på.

Lilla Anna, snart flyr dagen bort

livet har blott en och den är kort.

Liksom spån i strömmen

som en bild i drömmen

hastar människan till en bättre ort.

Men på resan till den ljusa sal

genom jordens mörka sorgedal

ville Skaparn ställa,

att oss göra sälla,

glädjen i en trogen makas val.

Snälla Anna, när Gud skapte dig,

tänkte han helt visst i nåd på mig.

Kom att ja mig giva

och min maka bliva

så skall det bli ljust på livets stig.

I en liten stuga ska vi bo

leva med varann i frid och ro.

Lära barnen kära

Gud och kungen ära:

det ska bli så roligt må du tro!

Sist vi följas åt till himmelen,

råka far och mor på nytt igen,

bliva åter unga,

börja åter sjunga,

kärleken är livets bästa vän.

(Jepp!

Så är det förstår du!!)

Man ska inte hetsa upp sig

för lite skit i hörnen ...

Eller?

Här är en nytagen bild på Fru Fundersams matrum. 

Så nu äter vi på stående fot i det lilla köket.

En ny livsstil, helt enkelt. 

Frun får resemail ...

Hela tiden.

Erbjudanden om att boka resor ...

Här är en bild som dök upp idag:

Tycker att bilden är rolig.

När Frun var i Skottland med Herrn en gång i tidernas begynnelse, så reflekterade vi just över hur de gröna kullarna såg ut som stjärtar ...

Tydligen fler som gjort.