En NY samling med Cornelistolkningar och hyllningar är på gång.

Lyssna här på Rosenblad med Nina Ramsby och Generalens visa med Annika Norlin. Det låter fint!

Ingen "vackersång", utan berättarsång med känslor ...

Läs mer om projektet här. 

Frun minns förresten 1988, när en annan samling med Cornelislåtar - Den flygande holländaren - var aktuell. Artisterna var den gången: Eldkvarn, Anne-Lie Rydé, Marie Fredriksson, Jakob Hellman, Thåström och Imperiet, Kajsa och Malena, Peter LeMarc, Björn J:son Lindh, Ulf Lundell, Ola Magnell, Totta Näslund, Pugh Rogefeldt, Monica Törnell, Freddie Wadling & Fläskkvartetten och Wilmer X.

På den tiden spelade man av skivorna på kassettband och satte dem i spelaren i bilen. Och just det kassettbandet spelades om och om tills det gick av, när Fru Fundersam var ute och körde bil ... och grät  ... och sjöng om vartannat. (Efter Fruns skilsmässa.)

Det var också en bra platta!

Undrar om man skulle tröttna på de här tallrikarna, eller älska dem ... (Katarina Brieditis blomsterservis för Rörstrand) 

Jag vaknar när jag vaknar.

Jag är vaken när jag vaknar.

Jag känner mig levande när jag vaknar.

Jag är inte klubbad i huvudet längre, när jag vaknar

Så nu kan jag ärligt säga:

GOD morgon!

Bra, va? *ler stort*

Visst är det bra med medicin. Absolut.

Men kanske att man skulle diskutera doserna lite mer.

Och att läkarna kollar upp biverkningarna och verkan av medicinen mer noggrannt! (Dessutom är ju ofta medicinen utprovad på unga män och inte på kvinnor. Så det är ju inte säkert att den verkar lika på alla ...)

När jag var mellan 20 och 30 år och hade fyra små barn,

hände det en gång att jag fick ryggskott,

efter att ständigt ha burit något barn på höften ... 

Då - på åttitalet - fick jag ordinationen att gå och lägga mig.

Och ta värktabletter dygnet runt.

En barnskötare (tant) från kommunen kom hem och skötte om familjen i två veckor, medan jag  låg på rygg, med benen upplagda på en stor kudde, och inte kunde göra någonting. Bland annat för att jag helt enkelt var DROGAD av den höga tablettdosen som läkaren sagt att jag skulle ta.

Och eftersom jag hade sådan respekt för expertisen och dessutom någonstans kände att det var skönt att tro på att jag skulle bli bra (ryggskott GÖR ONT!), så fortsatte jag att ta mina 2 tabletter Citodon, 4 ggr om dagen och försvann in i dimman.

(Bild lånad från SVT)

Hallå! Hur smart var egentligen det?

Och när jag sedan tänker på vad jag gjort igen ...

Nu. De senaste fem åren, när jag fått diagnoserna utbrändhet/utmattningsdepression/depression/kroniskt trötthetssyndrom ... då har jag velat tro läkarna igen.

Provat allt högre doser av diverse tabletter.

Och ändå inte blivit bra.

Det är inte lätt att vara sjuk och samtidigt tänka kritiskt och förstå hur man ska ställa sig till de föreslagna åtgärder som sjukvården erbjuder.

Intensivt har det varit i helgen.

Många skratt.

Mycket prat.

Mat och vin.

Och en hel del disk.

Nu ska jag stänga av datorn och vila mig.

Meditera.

Lyssna inåt.

Känna/vara.

Ha det skönt du med ... 

Ses senare! 

My cup of tea idag:

att sitta med fötterna högt

och filten kring axlarna,

i ett rum med tända stearinljus

och med en kopp varmt te intill mig

och en assiett med ljummen äppelpaj och youghurt. 

Mörkret har bretts ut

Musiken lugnar

Laxsidan ligger med kryddor på sig

En bil tutar

Och nu kommer våra gäster!!!!.

Eftersläntrarna ...