Jag har oljat in badrumsbänken av trä,

som ärligt talat var ganska prickig av vattendroppar

innan oljningen. Nu glänser den däremot.

Trevligt.

Och igår målade jag trösklar - första strykningen med linoljefärg, 100 % grön umbra. (Så golvet är fullt av tidningspapper och tejp. De ska nämligen målas två gånger till och jag tänkte slippa plocka undan och tejpa om inför varje strykning.)

Det tar tid innan linoljefärgen torkar ...


Nu ska jag ge mig på badrumstaket - tredje strykningen.

Som tur är - inga barnbarn i sikte den närmaste veckan.

- Att man kan skratta åt eländet, det tror jag är väldigt viktigt.

Jo. Det hjälper ju ofta.

Humor krävs för att mäkta med allvaret.

Och allvar krävs för att kunna känna glädje.

Citatet ovan hittade jag i en artikel om Leif Zetterling, som gör satirteckningar. I DN finns hittills två stycken i deras bildgalleri på webben. En där Svea gråter och den andra där husägarna manglas av skattetrycket ...

DN ska publicera en ny varje fredag.

Gå dit och titta.

Den här är fin att sjunga i stämmor:

Smedsvisan

En gång i min ungdom älskade jag
en flicka med ljuva och rena behag.
Hon lova' mej tro i lust och i nöd
allt intill sin blekaste död.
Hej hopp-faderi, faderallade- rej

Hej hopp-faderi, faderallade- rej
Hon lova' mej tro i lust och i nöd
allt intill sin blekaste död.

Hon var som en lilja vit uti hyn.
Den fagraste flickan som skådats i byn.
Ett smittande skratt, en lustiger sång,
vi älskade sommaren lång.
Hej hopp- faderi . . .
Ett smittande skratt, en lustiger sång,
vi älskade sommaren lång.

Men kärleken vissna’, kärleken dog.
Vid Mikaelsmäss hade flickan fått nog.
Hon fann sig en riker, högfärdig man,
sa; tack och adjö och försvann.
Hej hopp- faderi . . .
Hon fann sig en riker, högfärdig man,
sa; tack och adjö och försvann.

 

Nu står jag vid städet, sliten och grå

och hammaren bultar och hjärtat också.
Den flickan väl aldrig kommer igen,
hon är hos sin nyvunne vän.
Hej hopp- faderi . . .
Den flickan väl aldrig kommer igen,
men sången den trallar jag än.

Våga gå din egen väg,

säger  Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson

i Sommarprogrammet nu.

Ska försöka ... (Var är den?)

Varför går vi i försvar?

Tänker på så vardagliga saker som i förhållanden.

Vem har gjort mest?

Vem får dra tyngsta lasset?

Vem är mest tolerant?

Vem är prestigelös?

Vem kontrollerar den andre?

Hur mycket skit kan man inte ösa ur sig i onödan?

Varför?

Varför är det viktigt att se sig själv som bättre än den andre? 

Ännu ett program i P1.

Med ingen mindre än Sven Wollter som programledare.

Om Oss, heter det.

Manlig vänskap, barnbarnsboomen och vad föräldrars tillkortakommanden kan göra med barnen. När Sven Wollter sätter sig bakom mikrofonen får många olika tankar plats, men så har han också några decennier på nacken.

 

Det är skönt att lyssna på andra människors tankar om allvarliga ting, livet, relationer ...

Precis som det är skönt att läsa bloggar, med samma innehåll. 

Det finns tillfällen då man blir så himla positivt överraskad.

Som idag, när Fru Fundersam lyssnade på P1.

Och det dök upp ett underbart program som hette:

Sommarhuset.

Ett program där man ger utrymme åt SAMTAL om existentiella frågor.

Om dagens brist på allvar och ansvar. Om segregation ...

"Fem personer som aldrig tidigare mötts ska under

en helg prata om livet.De är inte inlåsta, men de får inte lämna huset,

mer än för korta promenader."

Det kommer fler avsnitt.

Ok. Dokusåpaformen, men ändå seriöst!

Det gillar jag.

(Går att lyssna på, på webben.) 

Jahaja.

Nu har jag kommit till min 25:e trudelutt.

Vad ska det bli ...

Kan jag minnas en till?

Jo, den här minns jag:

En gång i bredd med mig

prästen ska fråga dig

om du vill vara min

utvalda vän

 

Om du då sviker mig

lik mycket gör det mig.

Nog får jag den igen

som älskar mig.