Ibland bekymrar jag mig om vad jag ska ta med mig eller vad jag ska ge eller göra, för att någon ska bli glad. Som om kärleken och omtanken visas i saker ...

På samma sätt kan jag fundera över formuleringar - hur jag ska säga något, för att det ska bli bra.

Men om jag tänker efter, mår jag själv bäst i sammanhang där andra människor INTE är så medvetna om hur de beter sig och vad de säger och gör, utan bara är. Självklara och där.

Kanske är den bästa gåvan total NÄRVARO, utan prestation.

När jag var elva år, besökte jag min morfar på sjukhuset, strax innan han skulle dö. Han var tunn som en fågel och pratade i gåtor, eftersom han fått morfin mot smärtan. Jag visste inte vad jag skulle tro, men sträckte fram handen och neg och tackade när han gav mig en luftpeng ... men jag var rädd.

Annars har jag aldrig mött någon, som jag vetat ska dö alldeles snart. Jag har mist nära som dött plötsligt, men aldrig varit förberedd.

Idag hälsade jag på en vän som snart ska dö. Hon är ung och har barn. Hon har varit sjuk i några år och kämpat mot sin sjukdom med bromsmediciner, strålning, operationer. Och hon har tagit för givet att hon ska bli frisk och leva vidare. Men nu vet hon och vi alla att det snart är slut.

Hon får vara hemma, de sista dagarna. Ett sjukvårdsteam besöker henne fyra gånger om dagen och ger blod och medicin och näring. Och jag var där och träffade henne, kanske för sista gången. Det var gott. Att vara med dem och prata och dricka kaffe. Att krama barnen och lyssna på henne. Även om det inte gick att förstå allt hon sa, så fanns känslan av samhörighet där. Det kändes gott att mötas mitt i sorgen. Mitt i livet. Mitt i nuet - som är som det är. Deras verklighet, som jag var med och delade en stund. Och mer kan jag inte göra just nu, men jag är glad att jag fick göra det. Att jag fick sitta där och skratta och sörja omvartannat. Det var på något märkvärdigt sätt en trygg känsla som spreds där i köket.

Äkta möte.
Äkta varande.
Fullkomlig närvaro.
Stilla tröst.
Stadig kärlek.
Kan jag ge dig detta, i det ögonblick som väntar?