Jag läste en artikel i DN om skam och självanklagelser och depressioner, som jag tyckte var mycket läsvärd. Det är Malin Nordgren som skriver om Anna Kåvers tankar kring hur vi kan lära oss acceptans, och jag vill bara citera en bit ur den artikeln, för att kanske diskutera med någon som vill:

Begreppet acceptans, som bland annat är lånat från österländsk filosofi, används nu i modern psykoterapi. Det handlar om att stå ut med verkligheten, både den yttre och de tankar och känslor man har. Först när man slutar att kämpa emot och accepterar hur det är, kan man börja förändra det man vill ändra på.

Nog önskar man att man behärskade den konsten till fulländning? Att kunna se sina tankar som just "tankar" och inte verklighet. Och att känslorna bara är känslor ...

Här är en länk för den som vill läsa hela artikeln.

I alla relationer och grupper - positioner. Vi positionerar oss. En ska stå högst ...

Jag läste i några sparade brev jag har. Om syskonskap. Att syskon ofta konkurrerar om föräldrarnas uppmärksamhet och kärlek. När den ene agerar blir den andre osynlig.

Och visst reflekterar jag ofta över allas våra beteenden. Antingen deltar vi eller så betraktar vi. Vi är med eller utanför. Vi styr eller blir styrda. Varför lär vi oss såna mönster?

När vi skulle kunna lära oss att både prata och lyssna. Att alla ÄR lika mycket värda. Att alla FÅR ta plats. Att världen och arenan och kärleken räcker för alla.

I ett förhållande där kärleken råder ger vi varandra rätten att välja när vi vill delta och när vi vill dra oss undan. Där får vi vara ömsom starka ömsom svaga. Där får vi vara allt som vi är, inte fastna i låsta positioner.

Möt världen med ett leende, och ...

Jag läste hos Alexandra om hur svårt vi har att leva i kärlek. Och att kärleken ofta handlar om ägande.

Jag tror att vi är rädda för att kärleken inte ska räcka till och för att vi inte ska räcka till för kärleken. Kanske också för att vi ska bli uppätna av kärleken.

En massa rädslor som handlar om otillräcklighet, maktkamp, beroendeställning ... Men egentligen är kärleken allt annat än det. Den är självklar.

Jag tror att vi föds med kärleken inom oss. Men att rädslorna kommer av annat som vi får vara med om, och att de tar över ibland. Så att vi inte kan vara så självklart kärleksfulla som vi egentligen är. Som barnen är från början. Om de bemöts med kärlek är de det mest kärleksfulla som finns ...

Om du ser ett barn som ler mot dig, då möter du kärleken och känner den inom dig själv också.

Tänk om vi kunde komma ihåg detta enkla lilla ...

Så ikväll får jag laga middag åt mig själv och ta ett ordentligt snack med mig själv till maten. (;-)Börjar bli hungrig nu ...Kommer tillbaka senare.

Ur "Lille Prinsen" av Antoine de Saint-Exupéry:
Alla stora älskar siffror. När du talar med dem om en ny vän, så frågar de aldrig om det som är viktigt. De säger aldrig: "Hurdan klang har hans röst? Vad vill han helst leka? Samlar han fjärilar?" - De frågar: "Hur gammal är han? Hur många bröder har han? Hur mycket väger han? Hur mycket förtjänar hans far?"

Vaknade klockan nio av larmet på mobilen. Klev upp och eldade i spisen för att krypa ner i sängen igen med DN och en tallrik yoghurt. Satte på vacker musik och skulle just slappna av, när grannfrun ringde och ville ha sällskap ut i solen.

Mer ved i spisen, kläder på (kallt idag) och ut med stavarna och grannfrun i skogen. Prat, prat, prat ... Många ord och tankar.

Dusch och kaffe, telefon med mer prat och så dags att åka till tant doktorn.
- Ja ... Hur är det nu? Vad har hänt sedan vi sist sågs?
- Jaa... Jag skulle försöka arbetspröva .... men både arbetsförmedlingen, försäkringskassan och jag kom fram till att det inte var dags ... Jag är för trött. Jag orkar inte ...
- Men du blir ju trött av att gå hemma också. Av att vara borta från arbetslivet ...
- Nej, jag försöker ju "träna mig" genom att gå upp, få rutiner, vara social ... men jag orkar inte med stora samlingar av människor.
- Men du kunde väl i alla fall gå till jobbet och socialträna lite?
- Jag har ju inget jobb längre. Jag har blivit av med det under sjukskrivningen. Och jag har liksom blivit av med två yrken, min mammaroll är slut (barnen är vuxna), jag har tappat orken, jag vet inte vad jag vill ...
- Men vad skulle du vija jobba med då?
- Jag vet inte. Jag vill skriva ...
- Men skriva kan man ju inte leva av.
- Nää ...
- Men jag mår bra av att sitta hemma och skriva nu ...
- Du ska ju ut och jobba.
- Jag vet bara inte om jag orkar ...

Ny tid bokas. Samma visa. År ut, år in. Jag känner mig mer än misslyckad ...

Till biblioteket. Lånar tre spännande böcker. Blir glad igen, även om huvudet värker som om jag hade en alldeles för trång ishockeyhjälm på mig. Träffar en man som jag kände en gång. Pratar ...

Åker hem och inte förrän sena eftermiddagen hamnar jag här - på bloggen.

Vojne, vojne. Vad skall bliva av denna miserabla tant?