Läser på Myntas blogg att hon har många barndomsvänner kvar. Det låter spännande för Fru Fundersam, som inte har någon barndomsvän kvar. Tror att det blir annorlunda med barndomsvänner ... De kanske är länkarna mellan barndom och vuxenliv, mellan då och nu. Kanske att man kan visa ett större register för varandra om man är livslånga vänner? Kanske att man kan vara alla sina åldrar inför varandra, leka mer, vara mer trygg i relationen??? Fru Fundersams enda länk till barndomen är storebror. Men lillasyster saknas!!!!!

Fru Fundersam har vänner från vuxentiden. Somliga har hängt med länge ändå, eftersom Fru Fundersam varit "vuxen" länge. Men ändå finns det kvar en saknad och sorg i bröstet. En saknad efter något i barndomen (efter mig själv som barn) och en sorg över förlusten av lillasyster.

Jag läste i en bok att man måste kunna avsluta relationer som tagit slut. Göra sig av med saknaden efter de döda och dem som lämnat en. För att kunna släppa in nytt.
Släppa barlasten för att kunna segla vidare.

Och sorgen måste genomlevas för att bli klar. Så att man kan släppa den. Det är det som jag måste ta itu med först - min sorg. Och sedan släppa taget och vandra framåt.

Ett Ronjas vilda vårskrik ...

Hur vågar man släppa fram sin starka, vilda sida?
Hur kan man låta det oborstade, okonstlade, orecenserade, ocensurerade, oprövade, ogenomtänkta, okontrollerade inom sig komma ut?

Hur ska jag hitta det som är mitt sanna jag?

Har tidigare känt att jag består av så mycket antingen - eller.

Antingen är jag:
*PÅ eller AV
*FLAMSIG eller ALLVARLIG
*ENGAGERAD eller LIKGILTIG
*KÄNSLOSAM eller RATIONELL
*MILD eller VILD
*KROPP eller HUVUD ...

Jag har känt att jag inte hittar förmågan att vara både - och. Jag har känt att jag saknar fungerande broar / ledningar / vägar mellan de båda hjärnhalvorna. Jag har känt att jag väljer och STÄNGER, istället för att välja något, men fortfarande vara öppen för att kunna GUNGA mellan nya val.

Jag vet att jag vill utveckla mig till att kunna vara både-och. Jag vill bli ÖPPEN utan att vara OSKYDDAD. Jag vill vara öppen utan att vara rädd.

Att känna att jag kan gunga utan att vara rädd för att ramla. Att ge mig själv tillgång till luften. Att kunna vara rörlig.
Att släppa det hårda taget, utan att tappa balansen.

Hur hitta balansen?
Mellan att vara social med andra
och ensam - social med sig själv ...

Just i växlandet kan det gnissla och skaka till. Det är tungt att byta spår.

- Vill du titta på teve med mig?
Jag hoppar över det.
- Va?
Nej, jag vill inte.
- Vad ska du göra då?
Jag ska göra något annat …
jag ska göra något annat.
Jag ska göra något
Jag ska leta efter mig …
leta efter mig själv,
jag ska hitta mina intressen
Jag ska hitta mig som jag var en gång
jag ska komma vidare
jag ska utveckla något
Jag ska ställa mig upp
jag ska ställa till något
jag ska dansa
jag ska hoppa
jag ska våga …
- Vad sa du?
Jag ska hoppa över det.
Jag ska hoppa ...
hoppa in i mig
Jag ska hitta hoppet
jag vill hoppas
jag vill leta
jag vill vara med mig själv
jag vill vara själv
Jag vill bestämma över mig.
Jag vill bestämma över mig själv
jag vill vara jag.

Helt oväntat och plötsligt har jag och "herrn" funnit intressanta och underbara nya vänner alldeles i närheten. Det ger en sådan lyckokänsla att hitta fram till människor och märka att man trivs bra tillsammans. Att alla får plats och att samtalet bara fortsätter och fortsätter ....

Precis som här på bloggen!