Det blåser opp
Sök skydd,
sök lä,
svep täcket om din rygg
Kryp in i varma boet
och känn dig hel och trygg
För du är DU
och nu är nu.
Imorgon stillnar vinden.

God natt alla!

Jag tycker om när människor som jag möter (irl eller här på bloggen) också vågar visa sin litenhet och sårbarhet ibland. Det väcker en ömhet inuti mig. Men skulle någon bara vara sårbar - ständigt - blir det too much. Det jag menar är att jag tycker om att man vågar glänta lite på locket ...

Som vanligt handlar det om något slags pendelrörelse. Mellan allvar och skämt. Mellan sårbarhet och styrka. Mellan glädje och sorg. Mellan ge och ta.

Många pratar om den.
Den stora FÖRÄLSKELSEN som de mött.
Andra längtar efter den och somliga kanske aldrig får möta den?...

Fru Fundersam minns den stora förälskelsens fantastiskt uppskruvade lyckorus. Hur ens kropp och själ verkligen BLIR ett, och uppgår i RUSET. Hur längtan och åtrå kan göra en galen, hur allt - precis allt - bara handlar om att älska och bli älskad.

Det var som en lobotomering av den vanliga tankeverksamheten. Och ingenting i världen kunde mäta sig med detta tillstånd av passion. Inte har man tid att sova och behöver inte heller, för förälskelsen ger kraft.

Och så till sist, avtar ruset. Det måste det göra, annars skulle man förmodligen inte överleva. Då står man där och tittar på föremålet för sin förälskelse med en aning nyktrare blick.

Det är då som kärleksbygget börjar!

Och för dom som har tur, är kärleksbygget och byggandet stabilt. Rasar en sten får man genast bygga upp igen. Inte slarva med underhållet. Som att passa en eld och se till att glöden aldrig riktigt slocknar. Det gör man gärna, om man vet att passionen kan flamma upp ibland.

Läste ett inlägg på Sonja unplugged om hur hon jobbat med bilder och fått dem tolkade. Intressant. Tack för dina inlägg, Sonja!
Jag går själv i terapi hos en bildterapeut, men jobbar inte med bilder på samma sätt, eftersom jag inte SER bilder klart inom mig, och får något slags prestationskrav över detta att försöka SE mina inre bilder. Istället har vi pratat om mina nattliga drömmar på terapisamtalen. Och då upptäcker jag ju massor av bilder och metaforer. Det är väldigt givande!
Jag skriver ofta ner mina nattliga drömmar och går tillbaka då och då för att läsa dem och försöka tolka. När det har gått en tid, förstår jag oftast väldigt mycket bättre vad det var jag drömde om ...

Trots att Fru Fundersam till och med bott i Göteborg, så har det aldrig blivit något besök på filmfestivalen. Men, i år ska det bli av!

Från och med idag kan man köpa biljetter till årets festival. Å, så roligt det ska bli. Massor av nordisk film för min del. Titta här så kan du leta dig vidare till programmet.

Peter LeMarc har ju också en röst, som är sammetslen och bidrar till att orden han sjunger går rakt in:

Kom, tvätta bort allt smink
Ditt läppstift och mascara
Det finns ingenting
Som du behöver låtsas vara
Så låt ridån gå ner
Och säg sen vad du ser
Det är du
Duväntar på att livet
Ska kyssa dej på kinden
Å, det kysste just din kind
Eller var det kanske vinden
Det märkte inte du
Ja, var var du i detta nu?
Du äger någonting
Du inte vet du har
Det är kanske just det
Som gör dej underbar
Som när du blottar dina sår
Så jag kan älska och förstå
Att du är bra
Små fläckar på din hud
Ett vilset ögonkast
Nåt bräckligt i din blick
Som om nånting i dej just brast
Allt det du tror är fel
gör dej mänsklig, gör dej hel
Gör dej bra
Om du ser tillbaks och tänker
Att du gjort så gott du kan
Om du letar efter nyckeln
Du redan håller i din hand
Så ångra ingenting
Aldrig nånsin någonting
Sudda ut din skuld
Den drar dej ner i dyn
När du kunde segla
Som en pil högt upp i skyn
gå med ryggen rak
Och var säker på en sak
Du är bra
Du är speciell
Du passar mej precis
Allt brokigt som är du
så operfekt på något vis
Du bär ditt livs historia
Som en rostig gammal gloria
Men du är bra
Vad har du att förlora?
Vad är det du tar i försvar?
När du räknat dina dar
är allt du lämnar kvar
En sprucken, gammal ask
Med en krackelerad mask
/Peter Lemarc


Visst är den fin?

Vissa sångtexter kan ju "tala till oss", som det heter. Jag har märkt att de mest "banala" ibland är de mest sanna. Här är en text till dig, Annelie!


Vad du än hört eller sett, i tidningar och tv.
Skvaller och rykten, folk säger så mycket.
Tro inte ett enda ord, det är bluff det är båg, det är lögn.
Vad alla andra än tycker.

Månen himlen och dess stjärnor, kommer alltid vara kvar,
kommer alltid finnas där trots nätternas svärta.
Så även kärleken min vän, och dom som söker efter den.
Om igen, om igen, alla hoppfulla hjärtan.

[Ref]
Så fortsätt längta, hitta mod.
Våga hoppas, våga tro.

Tro på drömmen, ta ett kliv.
Vält den värld du lever i.
Och va en galning, va naiv.
Det är det som håller oss vid liv.

Det finns ett fönster i ditt rum, och det står öppet dygnet runt.
Du kan se det om du lyfter blicken mot taket.
Därute ropar nån ditt namn, med en tålmodig famn för dig å falla i,
tveklöst och naket.

[Ref]

Så när du gråtit bort din sorg, rivit ut alla dagar ur din dagbok,
och bränt alla bladen.
Finns det en osjungen sång som ingen hört ens en gång. Den skrevs för din skull,
om du vill ha den.

[Ref]

av Peter LeMarc