Bio ikväll.
Såg Kirsten Dunst som Marie-Antoinette i Sofia Coppolas film. En film om ett liv fyllt av yta, uttråkning, ointresse, okunskap, omognad ... Vackert, flärdfullt och alldeles tråkigt.

En märklig film om ingenting. Med fantastiskt vackra kostymer och kreationer. Och fastän man kan reagera med ilska över hur naiva och egoistiska de var mot folket, gick jag ut ur biosalongen och tyckte aningen synd om dessa ungdomars/kungligheters oförmåga att förstå sina roller ... som om de vore såpastjärnor av idag ...

Ingen höjdare, men ändå sevärd på sitt sätt.

Fick oväntat besök av en vän som vi inte träffat på många, många år. Och hennes nye man, som också visade sig vara en varm och fin person. Så roligt det är med överraskningar!

På bloggen blir det ju oftast så att vi tänker högt. Ett slags envägskommunikation. Men så kommer det svar och kommentarer. Och ibland förstår vi och ibland missförstår vi. Det är inte lätt alltid att begripa hur andra tänker ...

När vi kommunicerar med andra, gäller det att ha fantasi och inlevelse. Så att vi inte utgår från att våra egna tankebanor stämmer överens med andras. Jag menar, att ibland är vi så ivriga att nå samstämmighet, att vi tystar andra. Då handlar det inte om kommunikation längre, utan snarare makt. Jag försöker tänka på det emellanåt och hoppas att jag inte tystar någon, ofrivilligt.

Läste lite här och där på bloggarna och hamnade på leonardo och detta inlägg: http://leonardo.bloggagratis.se/2007/01/02/58713-dagens-tanke-kanslor-intelligens-del-13/
Under avsnittet om kommunikation skriver han om att kunna bekräfta andra och lyssna, utan att kommentera och ge goda råd.

Jag tror att vi ibland är för snabba på att hitta "lösningar" åt andra, istället för att vila i varandet, lyssna och låta den andre, med hjälp och stöttning, komma på i sin egen takt vad som är det bästa för den.

Som när vi går till doktorn och försöker beskriva vår olust. Och doktorn snabbt konstaterar att lösningen är mer medicin ...

Hmmm. Det finns ju andra vägar också, som tar längre tid, men fungerar bättre i längden.

Läser hos Alexandra om hur hon promenerar vid havet med hunden. Jag tänker att, det gäller att förverkliga det man vill och längtar efter, även i det lilla. Det finns så mycket vi kan bestämma över, varje dag. Vi kan välja att vara nöjda, genom att göra saker så att vi blir nöjda. Vi behöver inte stanna i missmod och tjat.

Sedan är det ju en annan sak när man är helt deprimerad. Då är det inte lika lätt att ta sig ur det tunga missmodet. Men alla gånger då vi sitter och är irriterade eller olustiga - då KAN vi göra något. Vi kan resa oss och ta steget bort från det som stör.
Om vi inser det. Och vill.

Kvarlevorna av mördade barn nedgrävda i trädgård ...och FN-personal som våldtar barn ...Ibland önskar Fru Fundersam att hon aldrig kommit på tanken att sätta på radion. Och att människan inte skulle vara det farligaste djuret på jorden.

Som ung, var Fru Fundersam lite "anti" till allt pyssel och pyntande med krusiduller och gardiner och prydnadskuddar. Tyckte då att ett hem verkligen inte skulle se ut som ett reportage ur "Allt i hemmet" och ville på inga villkor "över-pynta" bara för att det blev jul.

Jaa, nu sitter väl en del av detta kvar i den något äldre frun, men ju fler år som går, desto mer inser jag att vi mår gott av att ha det vackert omkring oss. Så jag SER färgkombinationer, mönster och former på ett annat sätt nu. Tittar på det jag har nära. Och jag tror att vi behöver ett stort mått av skönhet att vila ögonen på. För att bli harmoniska. För att känna glädje.

Tänkte på detta, när jag läste La Famiglias inlägg om en julgrans betydelse i en port ... http://liteavvarje.bloggagratis.se/2007/01/02/58884-vad-en-julgran-kan-betyda/