Och just denna helg ska Frun och hennes gube ut och rulla på vägarna. Norrut. Är det så himla klokt egentligen????

Har du svarat i min nya omröstning om dina telefonvanor?

Fler tror på det än dom som inte gör det.
Själavandringen.

14 personer röstade. Här var frågan på min förra omröstning: Har du minnen från tidigare liv?

Och resultatet:
Ja, jag vet att jag levt tidigare i ett annat liv 28.6 %
Ja, jag har minnen från flera tidigare liv 7.1 %
Ingen aning. Antagligen inte. Jag har så dåligt minne. 14.3 %
Nej. Och jag vill inte ha några minnen från andra liv än detta heller. 0 %
Nej. Men jag hoppas att jag ska minnas detta liv i mitt nästa liv. 21.4 %
Nej. Jag tror inte på själavandring. 28.6 %


Tack och bock ni alla vänliga SJÄLAR som röstade.

Foto: Artur Nilsson.
Artur Nilssons fotoarkiv ägs av Region- och stadsarkivet i Göteborg.


Kan man drömma om sin egen födelse?
Eller att man är fången i ett hiss-schakt som snurrar fritt i rymden …

Hmmmm .... - ett tecken på att den rena och skära galenskapen inträtt?

Jag undrar jag …
Efter att ha kravlat med en massa ungar genom en rund, trång, tunnel/tub som snurrade. Utan att kunna ta sig ut. Jo barnen lyckades hitta vägar ut, men jag blev kvar därinne.

Till Lasse Dahlqvist-musik dessutom!
”Engelska flottan har siktats vid Vinga, Oh boy, oh boy, oh boy”. Och när musiken plötsligt tystnade, så stötte jag i med huvudet mot ett stopp. Och visste inte om jag var i rätt eller fel ände av tunneln …

Hallå!!!
Hur konstiga får drömmar vara?

Först är man en liten flicka.
Som ska anknyta bra till sin mamma (som nyss var en flicka).

Sen blir man en stor flicka. En flicka som ska frigöra sig från sin mamma (som undrar vad man håller på med).

Sen blir man mamma, till en liten flicka.
(Och undrar om man verkligen har frigjort sig från sin egen mamma ... och varför hon vet bättre ...)

Sen blir ens dotter en stor flicka.
Som vill frigöra sig från en. (Och det känns ...)

Och sen blir ens dotter mamma, till en liten flicka.
Och så vill man vara med och vara mormor...

Och då blir ens mamma gammal.
Och behöver sin halvgamla dotter till att bli
en extramamma ...


Och under hela kvinnolivet styrs man av sina
HÄRLIGA h o R m O n E R ...
och så av alla HERRAR dessutom ...

Det är bara jag som kan vara jag.
Ingen annan klarar det bättre.
Det är ju gott att konstatera!

Och ingen annan vet vad jag känner lika bra ....
Men ibland fattar inte jag VAD det är jag känner.
När jag blev "utmattningsdeprimerad", för fyra år sedan, frågade doktorn:
- Är du deprimerad?
- Nää, sa jag. Jag är inte deprimerad.
- Vad känner du då?
- Det är som en seg massa inom mig, sa jag. Som svart lava som är trögflytande i hela kroppen. Och jag är så trött. Och jag orkar nästan inte kliva upp ur sängen. Jag måste duscha länge och röra mig sakta. Jag kan inte tänka så fort ...

Sådär höll jag på och förklarade länge och väl om alla mina symtom. Då svarade doktorn:
- Det är ju det som ÄR att vara deprimerad.
- Jaha, sa jag förvånad, som inte hade en aning om hur det skulle kännas.

- Nyligen var jag hos doktorn igen.
- Har du ångest, frågade hon.
- Nää, svarade jag. Ångest har jag inte.
- Vad känner du då?
- Jag har ingen ork, jag är så trött fortfarande och jag blir förvirrad och tappar minnet och tappar bort mig. Jag har hjärtklappning på nätterna och musklerna spänner sig så konstigt och så kan jag inte göra mer än lite åt gången. Och det går liksom ner en rullgardin och jag slutar andas och blir stel när det är för mycket folk omkring mig ...

Och jag fortsatte att försöka beskriva.
- Det är det som är ångest, sa doktorn och skrev "lättväckt ångest" på sjukintyget.
- Jaha.

Hur skulle jag veta?
Jag trodde som vanligt, på nåt konstigt sätt, att jag är väl normal och frisk, bara lite trött och slutkörd ...

Ack ja. Inte vet man sitt eget bästa alla gånger inte.
Eller????