Det finns en fin sångerska som heter Stacey Kent. Hon sjunger en hel del jazzlåtar och jag fick en platta med henne av en vän. Letade efter sångerskan på nätet och hittade den här söta filmen....


Här är Stacey's sida för den som vill veta mer om henne och vilka plattor hon gett ut.

Oj, så många kommentarer jag får kring att prata om utmattningsdepression! Tack!!!!

Nu ska jag försöka mig på ett inlägg om medicin. Men ni som läser detta, ska veta att jag inte är läkare eller forskare eller på den nivån insatt. Så jag skriver bara hur jag uppfattat sambanden ...

Jag tänker ibland, att om jag hade diabetes eller hjärtproblem, och fick medicin för det, då skulle andra människor respektera att jag tog min medicin och ingen skulle väl komma på tanken att ifrågasätta varför jag tog medicinen.

Men om jag är utmattningsdeprimerad och periodvis deprimerad, då tror en del "friska" att det är ungefär samma sak som när de är lite nedstämda eller på dåligt humör. Och de tror att det bara är att skärpa sig och bita ihop. Som de brukar göra "och det går så bra så" ...

De tycker att man ska strunta i medicinen.

Det trodde jag också!
Förr.
Innan jag tappade orken så märkbart.
Innan min kropp började bete sig så konstigt.
Innan det kändes som brand inom mig.
Innan jag blev så överkänslig och svag.
Innan jag tappade riktningen och farten.

Men nu har jag förstått att det är lite mer komplicerat än så. Hjärnan och kroppen har sinnrika system som är som pendelrörelser. De olika systemen bygger på att vi som människor växelvis tar i och slappnar av, tar i och slappnar av .... och att vi är konstruerade för det, ända ned på den kemiska nivån.

Men när något stressat oss för länge har vi befunnit oss i "påtillstånd" - alarmreaktion - konstant under alltför lång tid och då tycks kroppens egen läkningsförmåga rubbas.
Av- och påsystemet inom oss upphör att fungera.
Det har gått sönder!

Kroppen har tappat förmågan att reglera sig rätt. Den går igång (med hjälp av hormoner) vid fel tillfällen och kan inte stänga av påslaget som annars. Och nattetid, när det är meningen att man ska sova lugnt och kroppen ska bygga upp sig och lappa ihop sig, då är det systemet också stört. När man inte sover som man ska, kan kroppen inte längre återhämta sig ...

I spåren av alla dessa felreaktioner kommer infektioner och depressioner och utslag och magont och och och och .....

Och tydligen tar det evigheters evigheter att få systemet i ordning igen. Då prövar läkarna olika mediciner som ska rätta till själva kemin inom en. Men det finns ju inte en lösning för alla, så det blir ju ganska många prövningar av olika preparat.

Svårt som lekman då, att veta om det ska bytas medicin, höjas dos eller vad ... I alla fall är man inte hjälpt av amatörförståsigpåare som har åsikter kring ens medicinerande.

Så vid sidan om att vi själva tränar oss att slappna av, mjuka upp oss med snälla rörelser, lär oss äta rätt, sköter om oss och tränar oss i HUR vi ska tänka, bete oss, reagera, för att klara av att inte slå på stressknappen, så försöker medicinen hjälpa till på kemisk nivå.

Men om det funnes en för alla given lösning, då skulle det ju vara enkelt. Då skulle vi få en GÖR SÅ HÄR-lista och ett recept i handen, x veckors sjukskrivning och sedan tillbaka till jobbet.
Klappat och klart.
Frid och fröjd.
Försäkringskassan slapp punga ut med åratals sjukpenning.
Landet skulle blomstra.
Och alla skulle jubla!

Men riktigt så enkelt är det inte.