Läser hos Alexandra om hur hon promenerar vid havet med hunden. Jag tänker att, det gäller att förverkliga det man vill och längtar efter, även i det lilla. Det finns så mycket vi kan bestämma över, varje dag. Vi kan välja att vara nöjda, genom att göra saker så att vi blir nöjda. Vi behöver inte stanna i missmod och tjat.

Sedan är det ju en annan sak när man är helt deprimerad. Då är det inte lika lätt att ta sig ur det tunga missmodet. Men alla gånger då vi sitter och är irriterade eller olustiga - då KAN vi göra något. Vi kan resa oss och ta steget bort från det som stör.
Om vi inser det. Och vill.

Kvarlevorna av mördade barn nedgrävda i trädgård ...och FN-personal som våldtar barn ...Ibland önskar Fru Fundersam att hon aldrig kommit på tanken att sätta på radion. Och att människan inte skulle vara det farligaste djuret på jorden.

Som ung, var Fru Fundersam lite "anti" till allt pyssel och pyntande med krusiduller och gardiner och prydnadskuddar. Tyckte då att ett hem verkligen inte skulle se ut som ett reportage ur "Allt i hemmet" och ville på inga villkor "över-pynta" bara för att det blev jul.

Jaa, nu sitter väl en del av detta kvar i den något äldre frun, men ju fler år som går, desto mer inser jag att vi mår gott av att ha det vackert omkring oss. Så jag SER färgkombinationer, mönster och former på ett annat sätt nu. Tittar på det jag har nära. Och jag tror att vi behöver ett stort mått av skönhet att vila ögonen på. För att bli harmoniska. För att känna glädje.

Tänkte på detta, när jag läste La Famiglias inlägg om en julgrans betydelse i en port ... http://liteavvarje.bloggagratis.se/2007/01/02/58884-vad-en-julgran-kan-betyda/

Ibland bekymrar jag mig om vad jag ska ta med mig eller vad jag ska ge eller göra, för att någon ska bli glad. Som om kärleken och omtanken visas i saker ...

På samma sätt kan jag fundera över formuleringar - hur jag ska säga något, för att det ska bli bra.

Men om jag tänker efter, mår jag själv bäst i sammanhang där andra människor INTE är så medvetna om hur de beter sig och vad de säger och gör, utan bara är. Självklara och där.

Kanske är den bästa gåvan total NÄRVARO, utan prestation.

När jag var elva år, besökte jag min morfar på sjukhuset, strax innan han skulle dö. Han var tunn som en fågel och pratade i gåtor, eftersom han fått morfin mot smärtan. Jag visste inte vad jag skulle tro, men sträckte fram handen och neg och tackade när han gav mig en luftpeng ... men jag var rädd.

Annars har jag aldrig mött någon, som jag vetat ska dö alldeles snart. Jag har mist nära som dött plötsligt, men aldrig varit förberedd.

Idag hälsade jag på en vän som snart ska dö. Hon är ung och har barn. Hon har varit sjuk i några år och kämpat mot sin sjukdom med bromsmediciner, strålning, operationer. Och hon har tagit för givet att hon ska bli frisk och leva vidare. Men nu vet hon och vi alla att det snart är slut.

Hon får vara hemma, de sista dagarna. Ett sjukvårdsteam besöker henne fyra gånger om dagen och ger blod och medicin och näring. Och jag var där och träffade henne, kanske för sista gången. Det var gott. Att vara med dem och prata och dricka kaffe. Att krama barnen och lyssna på henne. Även om det inte gick att förstå allt hon sa, så fanns känslan av samhörighet där. Det kändes gott att mötas mitt i sorgen. Mitt i livet. Mitt i nuet - som är som det är. Deras verklighet, som jag var med och delade en stund. Och mer kan jag inte göra just nu, men jag är glad att jag fick göra det. Att jag fick sitta där och skratta och sörja omvartannat. Det var på något märkvärdigt sätt en trygg känsla som spreds där i köket.

Äkta möte.
Äkta varande.
Fullkomlig närvaro.
Stilla tröst.
Stadig kärlek.
Kan jag ge dig detta, i det ögonblick som väntar?

Tusentals strömlösa i sydsverige, stormigt värre. Och höghus befaras rasa i Köpenhamn ...Men i Fru Fundersamhuset råder lugn ikväll. Det har inte gjorts många knop här. Vi har sett Ronja Rövardotter, en Wallanderfilm och en rysare på teve. Nu blir det skönt att sova och imorgon kommer dagen att innebära ett mycket speciellt besök i stan. Om det ska jag berätta senare. Nu hägrar sängen och en julklappsbok: Älskad, saknad av Joyce Carol Oates.

En timmes promenad. Mötte inte en människa. Alla håller sig inne och slickar sina sår kan jag tro, men jag kände att jag måste röra på mig för att få fart på blodomloppet. Tyvärr fick jag extra fart på snuvan också.